Dakota Johnson och Jamie Dornan är tillbaka som Anastasia Steele och Christian Grey i del två av fenomenet som har fängslat större delen av en hel värld – trilogin om femtio nyanser. Jag kan inte låta bli att tänka att det är ganska passande att originaltiteln, Fifty shades darker, som man också har behållit för filmen i Sverige, har en komparativ adjektivform i sig. För, om del ett, även om den var underhållande och välspelad, kanske kändes lite åt det snälla hållet, så är det nu historian och intensiteten tätnar kring Anastasia och Christian, i takt med att hans mörka förflutna smyger sig allt närmare. Och efterhand tycks dyka upp ur skuggorna där man minst anar det.
Anastasia är mer än tveksam till att ta upp kontakten med Christian igen, och han tvingas konfrontera sig med sin svartsjuka, sin ägande attityd och sitt kontrollbehov för att bevisa att han menar allvar. Samtidigt blir det allt tydligare att det finns en hel del människor som inte uppskattar, eller ens accepterar, deras förhållande. Och som är beredda att göra vad som krävs för att bryta det.
Tryggheten är alltid övergående.
Det är en ganska fascinerande relation som spelas upp. Christian är å ena sidan traumatiserad, efter händelser under hans uppväxt. Å andra sidan är han dessutom helt enkelt lite galen, på ett ganska härligt sätt. Och kanske är det delvis det Anastasia faller för. För något väldigt speciellt måste det vara, som gör henne så otroligt och innerligt förälskad.
Christian är enastående framgångsrik, yrkesmässigt. Men han gestaltas också som väldigt sårbar. Och en aspekt som är ganska rörande, någonstans, är det stöd och den värme som hans familj omfamnar honom med. Och deras glädje över att Ana accepterar att ta honom tillbaka. Men är hon verkligen kvinnan i hans liv, och som kan hjälpa honom till en lycklig och trygg tillvaro? Eller bara en i raden av kvinnliga rollspelspartners i hans sjuka sexuella lekar? Det senare är i alla fall ett påstående som Ana får kastat i ansiktet gång på gång. Tills hon själv kontrar med att kasta en drink tillbaka i sin samtalspartners ansikte.
Ana, ja. Efter lite inledande turbulens på det nya jobbet verkar saker och ting gå i rätt riktning för henne, inte minst i och med att Christian accepterar inombords att han har en driven, duktig och karriärinriktad flickvän. Men vad kommer att hända i efterdyningarna av nämnda turbulens? Är det bara en tillfällig sol, innan ett arktiskt åskväder tar över?
Allt som allt är nog det bästa med Fifty shades darker alla de frågor och reservationer som kommer upp under resans gång. Att man aldrig riktigt vet vem man ska lyssna eller lita på. Eller vad som ska hända härnäst. Tryggheten är alltid övergående, för alla parter. Och när eftertexterna börjar rulla hade det lika gärna kunnat vara i mitten av filmen, så invecklad i händelseförloppet är man.
Vi applåderar länge efter förhandsvisningen. Och längtar nog gemensamt till motsvarande visning av den tredje, och avslutande(?), delen av historien, som vi, gissar jag, kan förvänta oss om ungefär två år.
På vägen ut tänker jag på att Dakota Johnson, i vissa delar av filmen, påminner en hel del om Anna Hathaway, som hunsad men strålande redaktionsassistent, i den moderiktiga komedin Devil wears Prada, från 2006. I nästa ögonblick undrar jag, småleende, vad övriga biobesökare, som lämnar salongen samtidigt med mig, tänker på.
Filmen Fifty shades darker, del två i triologin om Christian Grey och Anastasia Steele, hade svensk biopremiär den 10 februari 2017.
