Jag hade länge velat åka till Portugal och för ett par veckor sedan blev det äntligen av. Vi bodde i Cascais, som ligger strax utanför Lissabon. En av dagarna besöker vi Lissabons stadskärna, som är enkelt att nå från Cascais med bil eller tåg.
En dag för att lära känna Lissabon är alldeles för lite, men det är hur som helst en bra start. Vi börjar vårt besök i Belém-kvarteren nere vid floden Tajo. I Belém ligger flera viktiga historiska sevärdheter, till exempel Belém-tornet som byggdes på 1500-talet i kalksten i gotisk och manuelin stil (det senare kännetecknas av referenser från havet och Portugals många upptäcktsresor).
Upptäcktsresornas guldålder
Belém-tornet står med på UNESCO:s lista av världsarv. Tornet är en av få byggnader som finns kvar från tiden innan den stora atlantiska jordbävningen 1755, som gav stora konsekvenser för Lissabon i form av tsunami och eldsvådor. Hela 80 procent av den dåvarande bebyggelsen förstördes.
Efter jordbävningen beslutades det att lämna mer utrymme mellan husen. Det gjorde till exempel att man byggde breda avenyer, bland annat Avenida de Liberdad, där det finns ett stort utbud av designbutiker. Ett annat exempel är den vackra Ponte de 25 Abril, som har byggts med en viss rörlighet, för att kunna motstå jordbävningar.
Sjöfart har en avgörande del i Portugals och Lissabons historia. Länge var Lissabons hamn Europas största och här tillverkades internationell valuta. Ett stycke öster om Belém-tornet ligger ett annat, betydligt nyare landmärke som uppmärksammar upptäckareran, nämligen Discovery Monument, från 1960. Monumentet inkluderar en världskarta som visar landets många seglatser och strapatser, som har bidragit till att sprida den portugisiska kulturen. Bland annat är portugisiska officiellt språk i nio länder.
Känt bakverk i original
Vi lämnar floden och passerar det imponerande Jerónimos-klostret som härstammar från 1500-talet och även det har listats som världsarv av UNESCO. Ett stenkast från klostret ligger kafét och bageriet Pasteis de Belém, där det världsberömda bakverket med samma namn tillverkas enligt ett urgammalt recept.
Ursprungligen kommer receptet från klostret, där det bakades av munkarna. Efterhand bestämdes det från regeringshåll att alla munkar antingen skulle byta sysselsättning eller emigrera. Vissa av munkarna gav sig på att försörja sig på sina bakverk, vilket blev en stor succé. 1837 sålde de receptet till en familj, som driver verksamheten än idag.
Receptet är hemligt, givetvis, men i grunden består det av vetemjöl, socker, grädde och äggula. Äggvitorna användes vid den här tiden till att stärka klädedräkternas vita kragar. Detta blev ett sätt att ta vara på hela ägget. Socker hade landet börjat importera från Brasilien, vilket bidrog till bakandet och konsumerandet av söta bakverk. Begreppet pasteis de Belém får endast användas om bakverk från just det här bageriet i Belém, annars heter den generiska varianten pasteis de nata. Originalet innehåller inte kanel, men man kan välja att dofta lite kanel över för smakens skull.
En stad med många uttryck
Lissabon är en mångsidig stad med många uttryck, som är uppbyggd på sju stycken kullar. Från Belém fortsätter vi till den historiska stadskärnan, där vi tar utgångspunkt i Bairro Alto och därifrån promenerar genom det kreativa och artistiska Chiado vidare mot Baixa, som idag utgör Lissabons kommersiella centrum, med ett rutnät av gator kantade av butiker och restauranger. Arkitekturen är neoklassicistisk och uppförd efter jordbävningen.
Vi går längs huvudgatan Rua Augusta mot valvbågen Arco da Rua Augusta, varifrån man har en vidsträckt utsikt över staden och havet. Valvbågen ligger intill det stora torget Praça do Comércio där vi ska äta lunch på restaurangen Can the Can, som jag berättar mer om i ett annat inlägg.
På vägen har vi bland annat passerat Santa Justa-hissen, som förbinder de nedre delarna av staden med Carmo-torget högre upp. Ett annat sätt att ta sig upp, för den som inte vill promenera, är med de charmiga spårvagnarna. Den mest kända linjen är nummer 28, som har en särskilt fin sträckning genom de olika distrikten.
Pasteller och kakelplattor
Efter lunch fortsätter vi upp mot Graça, där vi hittar en annan vacker utsiktspunkt. Därefter beger vi oss nedåt mot Alfama, som är känt för att vara hemvist åt den välkända, melankoliska fado-musiken. Vi har tidigare fått lära oss att portugisiska ska vara det enda språk som har ett eget ord för att sakna något, soudat. Det berättade André Rei från Shortcuts Tourism, som guidade oss i den mytomspunna staden Sintra. Så melankolin tycks vara väl etablerad i folksjälen.
Vi vandrar längs smala, knaggliga och lite slitna gator, som kantas av pastellfärgade och kakelklädda fasader samt här och där korsas av tvättlinor. Dessutom är de dekorerade med girlanger och annat, vilket är en förberedelse för firandet av St. Anthony-dagen den 13 juni, som är till minne av helgonet Sankt Anton och hans död.
Pastellerna och kakelplattorna är utmärkande för Lissabon och liksom sveper in hela staden i ett varmt ljus, som på ett vykort. Vårt besök är tyvärr över för denna gång och vi återvänder till vårt hotell i Cascais för att fräscha upp oss innan middagen. Men Lissabon har redan på kort tid gett oss många anledningar till att komma tillbaka.
Foto: Johanna Bergström
