Ny skidanläggning i Dalarna

I mitten av december, strax innan Jul invigdes den nya skidanläggningen Idre Himmelfjäll, som ligger i Idre i norra Dalarna, inte långt från den norska gränsen. Anläggningen byggs upp kring berget Himmelfjäll, ett par minuters bilfärd från den existerande resorten Idre Fjäll. Det är den första större satsningen på en ny skidanläggning på över 30 år i Sverige. Bakom projektet står eldsjälen Staffan Derning, som har varit med sedan starten. I samband med invigningen går Staffan i pension och lämnar över ledningen till VD Torbjörn Wallin, även om han, Staffan, fortsatt kommer att sitta med i styrelsen.

Planeringen för Idre Himmelfjäll sträcker sig omkring 20 år framåt i tiden. Den inkluderar 20 000 bäddar, ett 50-tal alpina nedfarter, hotell, restauranger, butiker och tillhörande service. I nuläget öppnar man bara en bråkdel av allt detta, med omkring 300 bäddar, varav alla består av stugor, i motsats till hotell, en restaurang samt skiduthyrning och butik. Flera av stugorna ägs av privatpersoner, som antingen har köpt, eller byggt själva enligt råd och riktlinjer för arkitekturen, som ska smälta in i den omgivande miljön på ett naturligt sätt.

Det är alldeles tyst utanför i den dalska natten. Jag tänker att ungefär så här kan det ha sett ut när Viktor Rydberg lät sig inspireras till att skriva dikten Tomten.

Jag åker kollektivt till Idre Himmelfjäll, tåg till Mora och vidare med en bekväm landsvägsbuss från Mora resecentrum (som tycks ha golvvärme i delar av vänthallen, märker man om man stretchar lite diskret i ett hörn). Bra att veta är att bussen skyltar om i Älvdalen, vilket av SJ anges som ett byte av buss. Där ska man dock som resenär sitta kvar, annars riskerar man att bli frånåkt. Det berättar bussens luttrade och vänliga chaufför, som tycks ”ha varit med förr”.

För dagen fungerar allt friktionsfritt och jag anländer tidigt på kvällen till en snötäckt anläggning. Vi blir mötta vid bussen av Måns Öhrvall, lifttekniker och driftchef för liftarna, för att direkt hämta upp vår skidutrustning i den välsorterade butiken. Både skidor och pjäxor är närmast smärtsamt nya. Det tar mig ett par minuter vardera att ta mig i och ur pjäxorna.

Mysigt stugboende

Under invigningen kommer jag att bo i en stuga på nedre delen av Topphedebacken, nära restaurangen. Stugan har en klassisk, idyllisk arkitektur. Den består av nedre plan med två sovrum, ett välutrustat kök, badrum, inklusive bastu(!), och allrum samt ett stort luftigt loft med ytterligare två bäddar. Vid ingången finns ett förråd/skidförvaringsrum. Längs hela framsidan löper en balkong, som just nu är täckt av ett snölager på omkring 15 centimeter och subtilt dekorerad med en ljusslinga.

Allt som allt har stugan plats för sex personer. Med tanke på det hade ett badrum till, eller åtminstone toalett, varit en fördel, gärna med en hårtork, som inte finns med bland faciliteterna (och som saknas av oss tre långhåriga, två tjejer och en kille, som bor i stugan). En fördel är att badrummet har ett litet fönster. Tyvärr finns det inget fönster i bastun, vilket annars hade satt extra guldkant.

Som det är nu delar jag stugan med Instagrammaren Domino Stålvant, som driver flera framgångsrika konton, samt hennes pojkvän Matt. Vi installerar oss i lugn och ro innan jag slår mig ned med ett tänt stearinljus, ett glas vin, en filt och en deckare av Lars Bill Lundholm vid köksbordet och njuter av stunden.

Stugan är stilrent och på samma gång autentiskt inredd, med ljusa träslag och en blandning av nytt, specialbyggt, rustika detaljer i björk, med barken kvar, samt utvalda begagnade föremål, som en liten kälke, en kaffekvarn, en oljelampa, renhorn och ett par gamla träskidor. I allrummet finns det en öppen spis, som vi inte hinner med att testa. Loftet är inbjudande med sin rymd och öppna planlösning, men för att kunna stänga om mig väljer jag istället det mindre rummet i anslutning till hallen.

Endast skidåkaren är vaken?

Det är alldeles tyst utanför i den dalska natten och jag känner hur ett inre lugn försiktigt skjuter undan storstadsstressen jag har med mig från vardagen i Stockholm. Efter en god natts sömn i den rofyllda miljön, är månen fortfarande uppe när jag följande morgon gör mig i ordning och förbereder frukost.

Landskapet badar i ett blåaktigt ljus och jag tänker att ungefär så här kan det ha sett ut när Viktor Rydberg lät sig inspireras till att skriva dikten Tomten. Utomhus har temperaturerna sjunkit till –20 grader Celsius(!) i dalarna och stegvis något varmare ju högre upp på sluttningen man kommer.

Till sist räknar jag till nio lager kläder på överkroppen, fyra på benen, tre plus hjälm på huvudet samt två snoods runt halsen, för att slippa ha den som är fuktig närmast ansiktet.

Efter tappra men fruktlösa försök både i Stockholm, Mora (under ett längre tåg-/bussbyte) samt Idre att få tag i handvärmare investerar jag istället i nya handskar från Hestra i skidboden, för att minimera frysandet så gott det går. För ett antal år sedan i Chamonix lyckades jag förfrysa händerna så till den grad att jag saknade känsel i fingertopparna i flera månader efteråt, vilket var obehagligt och opraktiskt, vid situationer som att sminka sig, ta på sig örhängen eller knäppa knappar.

Inbjudande åkning

Vid invigningen är utbudet av åkbara pister ganska begränsat, med några vardera av gröna, blå och röda. Till Nyår räknar man dock med att ha alla befintliga backar öppna, vilket inkluderar 18 nedfarter och 8 liftar samt den högre toppen på 872 meter över havet.

Backarna är överlag breda och inbjudande, med böljande och naturligt svängande sträckningar. Det har snöat som sagt och föret är mycket bra, därtill väl preparerat av personalen. Från vår stuga går det i teorin att åka direkt ut i backen, och direkt in till stugan igen på vägen tillbaka. Men ingen av oss vågar sig riktigt på att bana vägen genom den djupa snön, utan vi tar istället omvägen via ett längdskidspår och liften vid skiduthyrningen.

Själv har jag tidigare enbart åkt skidor i Alperna, bland annat i Dolomiterna, (förutom en gång i Hammarbybacken och en gång på Island). Alperna i all ära, med vad som slår mig är hur fantastiskt naturskönt det är i de svenska fjällen, med oändliga rader av höga karga barrträd, vars grenar dols under ett tjockt lager med fluffig snö. I dalarna ligger fortfarande tät morgondimma och himlen bakom färgas sakta rosa när solen till sist tar sig upp bakom horisonten. En annan skillnad mot Alperna är att allting är lite mindre, och åkningen “snällare”. Vilket gör att jag kan åka med mer självförtroende ganska omgående.

Invigning och middag

Efter några uppvärmningsåk ger jag mig av till foten av sexstolsliften, där invigningsceremonin går av stapeln, med tal av bland annat Staffan Derning, Torbjörn Wallin, Idre Himmelfjälls styrelseordförande Gerteric Lindquist samt lokala representanter från kommunen. Dessutom hålls det uppträdanden med skådespelare utklädda till Tomten, Kung Bore och älvor bland annat. Allt detta vid temperaturer som fortfarande knappt har tagit sig upp till –15 grader Celsius.

Invigningen följs av en lunch på Fred’s Food Court, som serverar amerikansk street food av hög kvalitet. Här överlämnar Pernilla Wiberg symboliskt ambassadörskapet för Idre Himmelfjäll till OS- och Världscupvinnaren i slalom, Frida Hansdotter, som också agerar rådgivare gällande anläggningens utformning.

Jag fortsätter åka fram till dess att liftarna stänger vid 15.30 och unnar mig därefter en bastu i stugan för att värma upp mig. Mörkret faller tidigt och det snöar lätt över nejden.

På kvällen hålls en show i restaurangen, med fördrink och trerättersmiddag. Åt mig som är vegan har köket lagat en betcarpaccio med knäckebröd, följt av bakad rotselleri och spetskål (mycket gott!). Till det dricker jag en aromatisk Chardonnay/Sauvignon Blanc, som är lite kall när den serveras men blir bättre efterhand. Fördrinken är också värd att nämna: varm bourbon med äpplemust, kardemumma och en touch svartpeppar. Min lunch i sin tur bestod av vällagade tacos med mjuka bröd, bönröra och picklad rödlök (en favoritkombination).

I samklang med det lokala

Regionen där Idre Himmelfjäll är beläget var tidigare renbetesland och naturreservat. Enligt projektets ledning kommer utvecklingen att göras i samklang med det lokala och med stor respekt för den traditionella kulturen, inte minst samernas. Vilket jag med flera hoppas stämmer, så att den unika autentiska miljön och känslan bibehålls.

Under middagen överlämnar en representant från rennäringen, en man av samisk härkomst, ett stort fint renskinn till Staffan Derning, som en symbol för de två verksamheternas goda relationer. Samemannen berättar att skinnet är preparerat för att sitta på utomhus och att det ”har plats för två personer”.

Även styrelseordföranden för närbelägna Idre Fjäll, Tomas Ringsby, gratulerar till öppningen, genom att överräcka en blå dalahäst. Tydligen en sådan häst som medarbetare på Idre Fjäll får efter 25 år i företaget. Med andra ord förskotterar han så att säga kommande 25 år av gott samarbete. ”Det är bra med lite konkurrens i en marknadsekonomi”, säger Tomas sakligt.

En del av de kommande planerna för Idre Himmelfjäll är för övrigt pister på den sida av berget som vetter mot Idre Fjäll, samt i förlängningen förbindelse med åkning och lift hela vägen mellan de båda anläggningarna. Jag har tidigare under dagen fått höra från en ägare till en av stugorna att han tror mycket på just backarna mot Idre Fjäll till, att de ska ha trevlig lutning och åkning.

Spännande möten i backen

Nästa förmiddag är det klart väder, med sol och blå himmel. Termometern säger att det ska vara ett par grader varmare, men min näsa tycker annorlunda när jag kommer ut på förstukvisten och andas in den bitande kalla luften genom näsborrarna.

Många av de som deltog i invigningen har redan åkt hem och anläggningen öppnar officiellt först ett par dagar senare. Därför är jag ganska ensam ute i backarna, i sällskap med ett fåtal gäster samt personal. Vid sexstolsliften arbetar en stor snökanon och jag får snirkla mig förbi genom snön. I liften hamnar jag av en händelse tillsammans med en före detta förbundskapten för det alpina landslaget, som bland annat har arbetat mycket tillsammans med Frida Hansdotter, ambassadören. Han är positivt inställd till Idre Himmelfjälls framtid och tycker att anläggningen är i goda händer. Jag påpekar att det är en ära för mig att få träffa honom, men det viftar han bort innan vi skiljs åt uppe på toppen.

Nästa vända delar jag istället liften med en holländsk man och hans barn. De är på semester i Idre Fjäll och bestämde sig för att testa även Himmelfjäll när de fick höra talas om öppningen. Precis som jag har de bara åkt i Alperna tidigare och tycker att Sverige är väldigt naturskönt. ”Lite friskt ute idag bara, vi brukar åka i mars, i plusgrader”, säger mannen.

Återfärd i gott sällskap

Det har blivit dags att avsluta åkningen och göra mig i ordning för återfärden mot Stockholm, som sker med liknande buss- och tåganslutning som hitresan. Jag hinner med ett kort bastubad och hämtar upp lunch (en utmärkt burgare från Beyond Burger) i foodcourten, som har trevlig, tillmötesgående och effektiv service. Saknas bara plantbaserad mjölk till kaffet.

Bussen delar jag med två andra journalister samt ingen mindre än Staffan Derning (och hans renskinn). Vi har en kort och trevlig pratstund. Bland annat tipsar Staffan om en naturformation man kan se från toppen av Himmelfjäll, nämligen berget Rendalssölen, som ligger i Norge. Bergets namn betyder sadel, från dess form, men det kallas ibland i folkmun för Drottningen, eftersom siluetten även kan tolkas som en liggande kvinna med ansiktets profil och bysten.

Jag tackar Staffan, sätter mig på min plats och spänner fast säkerhetsbältet på chaufförens uppmaning. Utmed vägen är det påfallande smakfullt och kärleksfullt pyntat inför Jul, med otaliga fina små granar och ljusslingor längs tak och gavlar. De gamla trähusen/villorna skiljer sig lite från de man ser längre söderut. Det är som att designen är slankare och något mer avskalad. Vi passerar Älvdalen, med den vackra kyrkan och kommer slutligen fram till Mora, där jag hinner skymta Vasaloppsmålet och Vasaloppets hus på avstånd, innan jag kliver av vid stationen för att fortsätta med tåg via Borlänge till Stockholm.

Foto: Johanna Bergström