Inför årets grillsäsong blev jag rekommenderad att prova en 2015 Amarone della Valpolicella från italienska Castelforte. Jag är personligen snarare en vitvinsdrickare, men utvecklar efterhand också ett allt större intresse för rödvin. Ofta upplever jag att de sistnämnda har mer egen karaktär än sina vita motsvarigheter.
Redan innan jag själv har hunnit bilda mig en uppfattning om vinet har jag lyckats engagera två av mina grannar, som jag stöter på när jag ska fota flaskan respektive ett upphällt glas av den mörkt purpurröda vätskan. Min ena granne visar sig vara något av en självlärd vinkännare, medan den andra glatt konstaterar att ”det där ser ju bra ut”.
Jag inser att detta är ett vin som kanske gör sig allra bäst om man inte funderar så mycket medan man dricker, utan bara koncentrerar sig på att njuta.
Men så har tiden kommit för att provsmaka. Vinet har en djup doft med viss tanninkaraktär. Med ökad luftkontakt utvecklar den mer bärighet, och toner av bland annat körsbär och andra mörkt röda bär. Generellt kan man säga att doft och smak matchar varandra, och att båda mår bra av att vinet luftas en stund innan det avnjuts. Smaken är fyllig, också med inslag av mörka bär, som björnbär, blåbär och jordgubb.
Ett matvin – att kontemplera över
Å ena sidan är detta ett typiskt matvin, som passar väl ihop med exempelvis rött kött, smakrika ostar, köttgrytor, en mustig, långkokt pasta bolognese eller liknande smaker. Å andra sidan märker jag att ju mer jag dricker av det, desto trevligare tycker jag att det är att dricka som det är, i ensamt majestät. Det är också ett kontemplationsvin. Lika väl som man kan dricka det till grillad mat, kan också den som grillar eller lagar maten dricka det under tiden. Enligt tillverkaren har det även flera års lagringspotential framför sig på flaska.
Det finns en viss bitterhet i mitten av gommen, som mjuknar något ju längre vinet befinner sig i glaset. Bitterheten bidrar också till att väcka intresse och nyfikenhet, och gör att man ständigt vill ta en liten klunk till. Tanninerna är mjuka, med en behaglig munkänsla. Eftersmaken är medellång och balanserad.
Nästa dag beslutar jag att dekantera vinet, vilket jag tycker är till dess fördel. Det bör heller inte serveras för kallt, utan rumstemperatur eller strax under. När jag sitter där och snurrar på mitt glas inser jag att detta är ett vin som kanske gör sig allra bäst om man inte funderar så mycket medan man dricker, utan bara koncentrerar sig (eller inte koncentrerar sig) på att njuta. Och det är nog så jag kommer att avsluta flaskan.
Traditionell metod
Castelforte är ett känt italienskt vinvarumärke, vars viner tillverkas av odlarkooperativet Collis-Riondo. Kooperativet består av över 2200 odlare av olika storlek i Veneto, som tillsammans disponerar över mer än 6000 hektar av vinodling. Deras gemensamma nämnare utgörs av en nära koppling till och stolthet över jorden/terroir. Vineriet ligger i Monteforte d’Alpone, mellan Venedig och Milano.
Castelfortes Amarone produceras enligt den traditionella Apassimetoden, som har anor från 300-talet, i kombination med modern teknik och faciliteter. Druvorna som används är Corvina, Corvinone, Rondinella och Molinara. De torkas på traditionella torkloft (fruttaio) i cirka 100 dagar, med regelbunda kvalitetskontroller som är avgörande för att sedan kunna göra vin på dem. Därefter har druvorna förlorat omkring 40 procent av ursprungsvikten och dragit ihop sig till russin. Detta ökar deras smakintensitet samt innehåll av socker, vilket avspeglas i det färdiga vinets smak samt alkoholhalt, som blir något högre, omkring 15 procent.
Foto: Johanna Bergström
