Just nu pågår de sista veckorna av utställningen En Paradisattack med konstnären och formgivaren Ulrica Hydman Vallien på Liljevalchs på Djurgården i Stockholm. Utställningen sträcker sig över hela tolv utställningssalar, med över 500 visade föremål.
Varför ska allt vara så jävla snyggt!?
Ulrica Hydman Vallien var unik genom sin produktivitet och mångsidighet som artist. Hennes verk inkluderar både tavlor i olika tekniker, keramik, annan målning och självklart glas, som efterhand kom att bli något av hennes signum. Hon jobbade både med massproduktion och med unika konstverk. Bland annat har hon dekorerat ett av British Airways flygplan.
Ulrica utbildade sig på Konstfack, där hon träffade sin blivande make Bertil Vallien. 2018 avled hon hastigt, bara ett par dagar före sin 80-årsdag.
PET-flaskor och samarbeten
I utställningen på Liljevalchs visas bland annat den omtalade kollektionen med munblåsta avbildningar av målade PET-flaskor. Historien bakom är att konstnären och dåvarande Konstfackeleven Björn Kjelltoft approprierade några av Ulricas motiv på vanliga plastflaskor för sitt examensarbete 2003. Ett initiativ som gav upphov till ytterligare diskussion om vad som är konst versus design. Ulrica svarade med att formge motsvarande flaskor i glas istället.
I ett annat rum har man återskapat delar av utställningen Fun Fearless Female, som Ulrica gjorde 2006 på Sveriges glasmuseum i Växjö tillsammans med likasinnade Åsa Jungnelius. Bland annat syns Åsas kända läppstift, ett par högklackade skor i glas och kaninpäls samt en serie konstfullt dekorerade dildos i glas. Jag noterar att två av läppstiften har fina och bärbara färger, Eld och Persika.
Vardagen representeras av mjölkpaket
En Paradisattack är en riktig färgklick till utställning. Den är bejakande och bär Ulricas tydliga karaktär. ”Det är bröst, många bröst”, tänker jag när jag promenerar från ett rum till ett annat. Vardagen representeras av mjölkpaket, bland annat på tavlan Mitt 70-tal.
Här och där står målade stolar utplacerade. Personalen förklarar att de kommer från Ulricas hem och att hon målat dem, precis som hon målade spontant på mycket annat. En av stolarna är gjord till Bertils 50-årsdag.
I samma rum som födelsedagsstolen, under en glasskiva på bordet, visas också tidningsurklipp samt annan kommunikation, som dokument och fotografier. Här spelas även Ulricas sommarprat för P1 upp, från 1993. Rösten är gäll och påträngande. Den liksom skär lite genom lugnet. Och gör sig hörd. Precis som konstnären själv med sina kännetecknande tulpaner och ögon med svart kajalpenna. Ulrica var dessutom en ivrig radiolyssnare, vilket representeras i form av radioapparater i flera av hennes verk.
”Varför ska allt vara så jävla snyggt!?”, står det i en pratbubbla på utställningens visuella material. Det kan man ju onekligen fråga sig. Citatet är Ulrikas egen formulering som här uttrycker ett ledord för hela hennes konstnärskap. Snarare än att bry sig om vad som var snyggt eller inte gick hon på energi och lust i sitt skapande. ”Ett kreativt flöde utan estetisk överrock”. Detta berättar Liljevalchs chef, Mårten Castenfors.
Ute skiner solen och jag hämtar andan ett ögonblick i Liljevalchs stilrena kafé. Innan jag cyklar tillbaka mot Söder tittar jag även som hastigast in i den fina museibutiken, som just nu domineras av färgstark kvinnlig skaparglädje.
Foto: Johanna Bergström
