Under en resa till Tyskland i fjol bor jag en natt på Innside Hotel Düsseldorf Hafen, ett hotell i Düsseldorf som ligger i det nyutvecklade området Medienhafen, vid hamnkvarteren. Hotellet har en ganska uppseendeväckande färgglad fasad, medan insidan är desto mer stilren. Jag blir inkvarterad i ett Premium-rum på tionde våningen med panoramautsikt söderut. Rummet är utrustat med bland annat kaffekapselmaskin och kostnadsfri minibar med alkoholfria drycker. Planlösningen är öppen och badrumsdelen har gott om avställningsytor samt en rymlig dusch. Det har varit en lång och spännande dag i stadskärnan och vid floden. Min plan är att göra ett besök i hotellets lilla spaavdelning, som har bastu, upplevelsedusch och vilorum, men klockan tickar iväg och jag inser att jag kommer få avstå från det.
Eklektisk arkitektur
Medienhafen har en vacker, eklektisk arkitektur, som har tagits fram av berömda arkitekter som Helmut Jahn, David Chipperfield och Frank Gehry. Den sistnämnda står för komplexet Neuer Zollhof, ett antal lekfullt formgivna, Bauhaus-influerade byggnader inte långt från hotellet. Skisserna för dessa ska Gehry ha tagit fram med hjälp av veckat papper. Husens fasader består av respektive vit puts, stål och tegel. Tegelbyggnaden har fått sin inspiration från klassiska lagerlokaler. Alla tre byggnaderna liksom vrider sig uppåt, vilket ger en lutande effekt. En annan tanke med designen är att den ska representera en familj, med en mer manlig byggnad (tegel?), en mer kvinnlig (puts?) samt ett barn (stål?).
Det är livligt på gatorna, med människor i alla åldrar. Uteserveringarna är fulla, lite som vid Medelhavet.
Överlag har vissa av husen i området getts båtliknande former, för att referera till det maritima arvet. Düsseldorf var för övrigt också hem åt flera tongivande och grundande personer inom Bauhaus-rörelsen. Allt detta berättar vår guide från Visit Düsseldorf, Christa Konzok.
Historiskt möter modernt
En annan intressant byggnad nära vårt hotell är Plange-kvarnen. Här tillverkades tidigare den kända tyska mjölsorten Diamant-Mehl, Diamantmjöl. På kvarnens koppargröna tak finns det en staty av den preussiska bronsörnen. Om man tittar noga ser man att örnen har en diamantformad lampa ovanför hjässan.
Historien bakom detta är att företagets ägare, Georg Plange, ursprungligen sålde mjölet under benämningen Kaisermehl, Kejsarmjöl, eftersom mjölet hade belönats för sin höga kvalitet med den stora kejserliga-kungliga medaljen, vid världsutställningen i Wien 1873. Plange var dessutom en stark anhängare av Kejsar Wilhelm I. Men när den senare avskedade rikskansler Bismarck år 1890 blev han, Plange, upprörd: döpte om mjölet till Diamantmjöl och monterade upp lampan på toppen av örnstatyn. Vilket på den tiden var en ganska grov kränkning gentemot kejsaren.
Förutom Innside Hotel Düsseldorf Hafen ligger det flera andra hotell i Medienhafen, men också restauranger, barer, showrooms och butiker. 1995 invigdes Düsseldorfs breda och inbjudande strandpromenad, som blev viktig för stadsdelens utveckling.
I närheten befinner sig också Rheinturm, TV-tornet, som idag är en ren turistattraktion, med utsiktsplattform och vidsträckta vyer över staden med omgivningar. Vid klart väder ska man till och med kunna skymta Kölnerdomen, Kölns katedral, i fjärran. Rheinturm har en serie rytmiskt blinkande lampor på ena sidan. Dessa utgör en exakt klocka, som visar tiden på sekunden, om man bara vet hur man ska läsa av den.
Rustik middag i världens längsta bar
Samma kväll har vi middag inbokad på Brauerei zum Schiffchen, vilket är Düsseldorfs äldsta bryggeri. Restaurangen har en typiskt tysk rustik stil. Servitören är en traditionell Köbes, klädd i blå uniform som är en referens till bryggeriarbetarnas klassiska uniform. ”Köbes” kommer från namnet Jacob, och benämningen härstammar från pilgrimsfärdernas tid. En Köbes har generellt sett stark karaktär och kan som regel vara både butter och ganska fräck.
Att vara vegan och dessutom vindrickare (som mig) ses inte nödvändigtvis med blida ögon, men jag lyckas beställa. Mina (allätande) branschkollegors rätter ser dock autentiska och inte minst generösa ut. Bland annat serveras regionala specialiteter som Haxe, ugnsbakad fläsklägg, och Sauerbraten, långkokt nötkött som är dränkt i vinäger, och rikligt med öl. För öl, det kan de såklart!
Efter maten ger sig delar av sällskapet ut för att upptäcka Düsseldorfs historiska stadskärna, även känd som ”världens längsta bardisk”. Här samsas ungefär 260 barer och pubar på en yta av endast en halv kvadratkilometer. En av barerna är Et Kabüffke från 1955, som associeras med den lokala kryddlikören Killepitsch. Idén till denna likör uppstod i ett skyddsrum under andra världskriget. Namnet består av delarna ”kill”, från engelskans döda och ”pitschen”, lokalt ord för att dricka. Meningen är att ”om de inte har ihjäl oss nu under kriget, får vi tillfälle att dricka tillsammans igen därefter”.
Gym och frukost med utsikt
Själv promenerar jag istället tillbaka till hotellet, för att få en så tidig kväll som möjligt. Det är livligt på gatorna, med människor i alla åldrar, från barn till äldre. Uteserveringarna är fulla, lite som vid Medelhavet.
Nästa morgon går jag ut och springer längs med strandpromenaden samt tränar i hotellets välutrustade och hyfsat rymliga gym, som ligger intill spat. Gymmet har stora fönster, vilket är en fördel. Vid mitt besök byggs det dock för fullt i huset mittemot, vilket gör att jag känner mig lite uttittad av byggarbetarna, må det vara motiverat eller inte.
Efter träningen gör jag mig i ordning och tar mig till frukostloungen högst upp i hotellet. Buffén är fräsch och känns ganska lagom stor. Viss specialkost finns framme, som yoghurt. Annan serveras på förfrågan, bland annat skummad sojamjölk. Lokalen är ljus och luftig, med fönster runtom, vilket skapar en relativt rofylld inramning. Här hade jag gärna stannat lite längre. Men tiden går och snart är det dags för avfärd till Wiesbaden, som är den sista anhalten på vår rundtur i mellersta, västra Tyskland.
Foto: Johanna Bergström
