Hessens huvudstad Wiesbaden är en av Europas äldsta spastäder, vars namn betyder ungefär ”ängsbad”. En gång i tiden fanns här 27 varma källor, varav 15 fortfarande existerar än idag. Staden ligger där floden Rhen svänger av västerut, mittemot Mainz. Invånarantalet ligger på runt 300 000.
Vi anländer till Wiesbaden från Düsseldorf, där vi har tillbringat natten. Vår första anhalt blir lunch på det historiska Wienerkafét och kafferosteriet Maldaner, som ligger på Marktstrasse i hjärtat av fotgängarzonen. Kafét har anor sedan 1859 och är vackert inrett i traditionell stil samt har ett brett sortiment av konstfullt designade bakverk. Tyvärr saknar menyn helt veganska alternativ, inklusive mjölk så som sojamjölk. Dessutom noterar jag att de kaffedrycker vi beställer kommer från en maskin, vilket är lite av en besvikelse. Annars är kaffet en lokal specialitet, tillsammans med bland annat choklad och tvål. Tydligen brukade den tidigare ägaren själv sitta på plats ute i lokalerna, på den tiden det begav sig. Det berättar vår guide, Christa Graff-Kirchen
Vattnet syns överallt
Vi avslutar lunchen och promenerar genom den historiska stadskärnan, som i folkmun kallas för Schiffchen (det lilla skeppet) och har den ungefärliga formen av en femhörning, pentagon. Arkitekturen är en blandning av stilar, men till stor del från 1800-talet, en period då Wiesbaden växte från att vara en by till att ha 100 000 invånare. Överallt gör sig vattnet påmint och det finns ett stort antal små fontäner. Delar av den gamla stadsmuren tittar fram här och där. Christa förklarar att den tidigare kan ha varit en akvedukt.
Överallt gör sig vattnet påmint.
Ursprungligen hade Wiesbaden 65 stycken så kallade Grand Hotels, där de prominenta spagästerna bodde. Dessa byggnader känns igen än idag på sina vackra balkonger. Två exempel är Schwarzer Bock och Palast Hotel, som båda ligger intill torget Thermalbrunnen-Kochbrunnen. På vägen hit har vi bland annat passerat Goldgasse, som allmänt anses vara Wiesbadens Little Italy, med ett stort utbud av italienska restauranger.
Dricka brunn och hasardspel
På torget befinner sig två av Wiesbadens källor. Den ena har en temperatur på 66 grader Celsius. Det koksalthaltiga vattnet ska vara bra mot reumatism, men även för maghälsan, om man dricker det. Det används dessutom för att värma upp hus. Källa nummer två är inhyst i en lusthusliknande liten byggnad. Bland vattnets många egenskaper ska det bland annat ha en positiv inverkan på rösten. Smaken är salt. Man bör nog dricka långsamt och i små mängder för att undvika illamående.
Från Thermalbrunnen-Kochbrunnen är det inte långt till Wiesbadens historiska badhus från tidigt 1900-tal, som befinner sig i anslutning till stadens berömda casino, vilket är ett av de äldre och vackrare i Tyskland. Byggnaden går i romersk stil, med eleganta kolonnader på framsidan.
Grönt och kulturellt
På baksidan av badhuset och casinot sträcker en tre kilometer lång park ut sig, i inbjudande engelsk layout, med grönska, blommor, vattendrag och statyer i marmor, bland annat en byst av Dostojevskij och kolonnader från det tidigare, historiska kurhuset. Intill ligger även Hessens Statsteater från 1894, som är byggd i barockarkitektur med foajé i rokoko som adderades 1902. På gräsmattan utanför betar en flock egyptiska gäss intill statyn av Friedrich Schiller, poet och vän till den för tyskarna ikoniska författaren Johann Wolfgang von Goethe.
Vi fortsätter söderut genom parken utanför teatern och passerar på vägen ut den kända Villa Clementine, som byggdes under sent 1800-tal åt en fabriksägare och hans eponyma hustru, som dock tyvärr hinner avlida innan hon kan flytta in. Villan har bland annat använts som inspelningsplats för filmatiseringen av Huset Buddenbrooks, Thomas Manns genombrottsroman. Idag fungerar det som ett kulturellt centrum. Wiesbaden är för övrigt också staden där Priscilla Presley (då Wagner) bodde när hon blev presenterad för sin senare make, Elvis, som var stationerad i närbelägna Bad Nauheim under kriget.
Rustik middag som överraskar
Inte långt från Villa Clementine ligger den stora marknadsplatsen Dern’sches Gelände, med Wiesbadens nya rådhus (från 1880-talet) och kyrkan Marktkirche, som är byggd i gotisk stil, med tre nav och fem torn, varav det västra med sina 89 meter gör den till stadens högsta byggnad.
Vår rundtur har nått sitt slut och vi checkar in på Mercure Hotel City, som ligger mellan Dern’sches Gelände och Wiesbadens fina, neobarocka centralstation i röd sandsten från 1906. Rummet är stilrent och bekvämt, med stora fönster mot gatan. Själv är jag utmattad, så här mot slutet av en intensiv och rolig resa. Efter att ha gjort oss iordning och bytt om blir det middag på den rustika restaurangen (med det likaså klingande namnet) Webers Wikinger, som dock överraskar med både veganrätter (till mig), gott vin (en Chardonnay), trevlig service och take away för oss som inte riktigt orkade äta upp.
Vinfestival i Rieslingens tecken
Kvällen avslutas med ett besök på festivalen Rheingauer Weinwoche, som 2019 anordnades för 44 gången på Dern’sches Gelände och torget framför Marktkirche. Festivalen har omkring 100 utställare från Wiesbaden och regionen Rheingau, som bland annat presenterar sina Rieslings, Pinot Noirs och sekt, det tyska mousserande vinet, för besökarna. Dessutom hålls det uppträdanden och aktiviteter. Jag testar bland annat en Riesling spätlese (gjort på sent skördade druvor) från Rheingut Kessler. På grund av coronapandemin blev 2020 års upplaga av festivalen tyvärr inställd, varpå 45-gångersjubileet istället äger rum 2021.
Det blir en tidig kväll för min del, medan mina kollegor hänger kvar på festivalen. Följande morgon går jag ut och springer i den engelska parken. Därefter gör jag mig iordning och äter frukost innan avfärd mot Frankfurts flygplats. Hotellet har även ett litet gym i källaren, bättre än inget. Frukosten är ganska välsorterad, med trevlig och tillmötesgående service.
Foto: Johanna Bergström
