Under en resa till det underbara Kalifornien och San Francisco gör vi en utflykt till Monterey och Carmel-by-the-Sea, eller Carmel som kortform. Vi åker med företaget Tower Tours som en bekant har rekommenderat. De hämtar upp oss vid hotellet med buss och kör ned till sitt kontor som ligger i närheten av nöjesdistriktet Pier 39 och Fisherman’s Wharf. Där byter vi till en annan buss som kommer att vara vårt färdmedel under dagen. Nästa gång jag gör något liknande skulle jag föredra att hyra bil, för att ha mer frihet. Men under denna resa var ingen av oss i sällskapet riktigt säker på att vi ville och kunde köra.
Det är tidigt på morgonen. Över bukten ligger fortfarande en tjock dimslöja.
Det är tidigt på morgonen. Över bukten ligger fortfarande en tjock dimslöja. San Francisco är känd för sin dimma och sommaren är den mest dimmiga perioden, i och med att värmen då håller kvar smogen. Minst dimmigt är det istället under september till november.
Riktigt varmt blir det inte heller ens sommartid, åtminstone inte i jämförelse med andra delar av regionen. Sällan högre än 21–22 grader Celsius. Detta känner jag till sedan tidigare, då jag har bott i The Bay Area, som området kallas. Mitt resesällskap däremot har överskattat temperaturerna och inlett resan med att köpa en värmande hoodie på vetenskapsmuseet California Academy of Sciences, som ligger i Golden Gate Park.
Kändistätt
När jag bodde i Kalifornien pratade många jag kände om Carmel. Men det blev aldrig av att jag åkte dit. Staden är liten och idyllisk samt belägen på en brant sluttning ned mot vattnet. Det är en tidigare missionärsstad. Under tidigt 1900-tal lockade den till sig många kreativa och artister, som var tvugna att flytta på grund av jordbävningen i San Francisco 1906. Dessa tillförde ett naturligt drag av bohemisk och kulturell flärd.
Carmel har bara ett par tusen invånare, däribland många kändisar. Clint Eastwood har en bostad här till exempel. Han var även borgmästare under en period. Bakgrunden till detta är att han inte fick bygglov för sitt hus. Men som borgmästare kunde han godkänna bygglovet. Stadsbilden i Carmel är reglerad på flera olika sätt, vilket ger staden dess karakteristiska känsla. Här finns ett stort utbud av bland annat gallerier och design- eller livsstilsbutiker. Inte sällan ligger dessa lite dolt på undangömda innergårdar. Det finns inga gatuadresser utan en plats beskrivs utefter norr eller söder om Ocean Avenue samt väster eller öster om gatan, där väster alltid vetter mot stranden.
En del av vägen från Monterey till Carmel går via den sceniska vägsträckan 17 Mile Drive, förbi gated community-området Pebble Beach och dess prestigefyllda golfbana. På Pebble Beachs ridklubb anordnades även förr om åren en större årlig ryttartävling. Det vet jag eftersom jag tidigare var verksam inom ridsporten och kom till Kalifornien för att jobba på ett tävlingsstall.
Vår chaufför, Patric, förklarar att några av husen vid 17 Mile Drive tillhör bland annat Madonna, Tom Hanks och Tom Cruise. Priserna kan mycket väl ligga på mellan 20 och 40 miljoner USD. En annan sevärdhet längs vägen är The Lone Cypress. Det är precis vad det låter som att vara: en ensam cypress som växer på en klippa vid den karga kusten. Den anses vara ett av världens mest fotograferade träd.
Kaliforniens tidigare huvudstad
Innan vi når Carmel har vi gjort ett kortare stopp i Monterey. Det är en lång resa från San Francisco och därför har vi tyvärr inte så mycket tid på plats i någon av städerna. Monterey var Kaliforniens huvudstad fram till 1848 och delstatens konstitution undertecknades här året därpå, i en byggnad som numera är museum.
Övriga deltagare i gruppen har slagit sig ned för lunch i det ganska nyutvecklade nöjes- och restaurangdistriktet Cannery Row. Vårt sällskap väljer istället att promenera till Monterey eget Fisherman’s Wharf. Detta var en gång i tiden centrum för fiske- och valfångstindustrin men erbjuder numera butiker, marknader, fisk- och skaldjursrestauranger och andra nöjeslokaler. Vi hinner tillbaka precis i tid för att köpa med oss något från Starbucks innan återfärden mot San Francisco inleds.
Mandlar och solrosor
Kalifornien är ett bördigt område, som är stort både inom jordbruk och vinodling. Delstaten är världens fjärde största vinproducent, efter Frankrike, Italien och Spanien. Patric berättar att den dessutom har fyra så kallade ”produkthuvudstäder”: Castroville för kronärtskockor, Fresno för russin, Gilroy för vitlök och Monterey för jordgubbar. Även 80 procent av världens mandlar växer här (inte de allra godaste dock, de tycks växa i Portugal enligt min erfarenhet).
Under min tid i Kalifornien var vi på tävling på en mandelplantage vid ett tillfälle. Jag minns att det var väldigt vackert och exotiskt att promenera runt med hästarna under de blommande och subtilt doftande mandelträden.
Ett annat liknande minne jag har är när jag precis hade landat efter resan/flytten dit. Jag var jetlaggad och trött. Det hade varit min allra första långflygning. Min chef stannade bilen för att öppna grinden till sin anläggning och jag steg ur för att sträcka på mig. Mittemot infarten till anläggningen låg ett stort fält med höga solrosor, som var utslagna och svajade lätt i den svaga vinden. Jag hade aldrig sett något liknande innan.
Tillbaka till nutid dock. Efterhand når vi San Francisco med bussen och passerar Bay Bridge på höger sida. Bron har två våningar av körfält vilket kan kännas lite ovant i början när man kör där. Den stod klar 1936 – året innan den mer kända Golden Gate Bridge. Efter ett omständligt kryssande förbi hamnen och det rätvinkliga nätet av gator är vi slutligen åter på hotellet. Nästa morgon har vi en liknande dagstur till Kaliforniens berömda vindistrikt att se fram emot.
Foto: Johanna Bergström
