Vår sista dag i Los Angeles (och i Kalifornien) för denna gång gör vi en utflykt till Disneyland i Anaheim. Jag har varit där en gång tidigare. Det var när jag bodde i Kalifornien och hade besök från Sverige. På den tiden jobbade jag inom ridsporten och var just då verksam i Vacaville i The Bay Area, längre norrut.
En magisk dag börjar komma till sitt slut.
Vid mitt första besök hade jag ramlat av en av unghästarna ett par dagar innan och fått en rejäl smäll på bröstbensbrosket. Följaktligen kunde jag knappt röra mig eller ens andas. Men vi flög ned till Anaheim ändå, bodde en natt på hotell och tillbringade dagen i nöjesparken. Sedan dess har jag alltid velat återvända.
Vi tar bussen!
Att få reda på hur man tar sig till Anaheim är inte det lättaste. Hotellpersonalen föreslår privat transfer. Vi tvekar. Till sist hittar vi dock en landsvägsbuss som går dit. Den tar omkring två timmar.
Det är en vanlig föreställning att det inte går att åka kommunalt i Los Angeles, utan att det är taxi och Uber som gäller. Detta är dock felaktigt. Vi tog oss konsekvent fram med tunnelbana, buss och tåg. Även om det finns stort utrymme för förbättringar så fungerade detta ganska bra. Som biljett använde vi varsitt laddningsbart åkkort i plast, av den typ som numera finns i de flesta större städer.
På morgonen när vi ska gå till busshållplatsen uppstår viss förvirring om vilken som är den rätta. På mig knyter det sig i magen, i och med att bussen bara går varannan timme. Men vi hinner dit i tid och kliver på. Resan kostar mindre än en lokal bussresa i Stockholm. Jag har köpt med mig en kaffe från hotellets kafé. Väl framme förhör jag mig noga från busschauffören om exakt varifrån bussen avgår tillbaka mot Los Angeles. Han pekar ut hållplatsen, rutinerat men vänligt.
New Orleans och Mississippi
I Anaheim är det om möjligt ännu varmare än i Downtown LA, uppemot 35 grader vid ankomsten och då är klockan ändå inte mycket på förmiddagen. I gengäld är kön vid entrén helt rimlig och snart är vi inne. Vi promenerar längs huvudgatan i vilda västern-stil upp mot det betagande sagoslottet. Därifrån svänger vi vänster och passerar New Orleans-området (som jag även gärna skulle besöka på riktigt).
Vi tar en åktur med hjulångaren Mark Twain på den universella amerikanska floden. Jag minns ett Lucky Luke-album jag läste som barn som handlar om just hjulångare på Mississippi. Sedan rundar vi Frontierlands vildmark och inser att det är hög tid för en paus med något att dricka. Själv handlar jag på Starbucks och mitt sällskap hittar lämpligt nog en glassbar. Vatten kan man fylla på från dricksfontäner på området. Det riktigt drickbart, till skillnad från mycket annat kranvatten i USA, som ofta har smak av klor.
En magisk eftermiddag
Någotsånär styrkta gör vi en gemensam pakt om att pauserna, med dryck och att sitta ned, måste bli tätare, givet att det nu är närmare 40 grader varmt i parken. Därefter tar vi vägen förbi Tomorrowland. I butiken försöker vi hitta någon passande Star Wars-souvenir, men det blir inget denna gång (en bra anledning att komma tillbaka).
Vi promenerar norrut till färgglada och lagom barnsligt bejakande Mickey’s Toontown innan vi på tillbakavägen tar en titt på slottet inifrån. Sedan fortsätter vi huvudgatan nedåt för ett varv med den lilla järnvägen som tar oss runt hela parken. Skönt att få sitta ned och ett mysigt sätt att se anläggningen från ett annat perspektiv på. Mittemot oss sitter ett äldre par som helt uppenbart stödjer den sittande presidenten, att döma av deras kepsar och pins. Vi ler artigt, kanske något stelt.
Det har blivit sen eftermiddag och en magisk dag börjar komma till sitt slut. Vi är trötta och jag har lätt solbränna på axlarna, trots flitigt användande av solkräm. Bussfärden tillbaka går smidigt. Från hållplatsen i Downtown tar vi omvägen förbi Whole Foods för att inhandla lite hälsosamma och samtidigt välsmakande förnödenheter, som rawbars, nötsmör och nötter. Mina go-tos att äta när jag är ute och reser.
Foto: Johanna Bergström
