Kalifornien är en av mina favoritplatser på jorden. För ett par år sedan bodde jag där knappt ett år, i staden Vacaville i The Bay Area vid San Francisco. Sedan dess har det blivit ett återbesök, som vi inledde i San Francisco för att sedan flyga söderut till Los Angeles.
Jag visste redan att jag älskar San Francisco. Så även mitt resesällskap efter denna resa. Los Angeles hade jag besökt helt kort tidigare, över dagen på min lediga dag. Men ingen av oss visste nog riktigt vad vi hade att förvänta oss av denna enormt stora, ogripbara stad. Dessutom hade jag hört en hel del negativt, från besökare som inte tyckt om den. Så här i efterhand kan man dock konstatera att LA överträffade våra förväntningar med råge. För att använda en tveksam anglicism: den växte på oss.
Vi åker kollektivt
Från flygplatsen tar vi bussen till Union Station som är Los Angeles centralstation. Den byggdes 1939 i art déco-stil och är – precis som många andra järnvägsstationer – en sevärdhet i sig. Det är söndag och delar av stationen har därför stängt, bland annat informationsdisken. Vi lyckas ändå med lite assistans köpa varsitt påladdningsbart åkkort för kollektivtrafiken från en automat. Därefter tar vi tunnelbanan ett par stationer för att nå Ace Hotel på Broadway, där vi ska bo.
Jag faller pladask för dess slitna charm.
Det är en allmän uppfattning att man i Los Angeles inte kan åka kommunalt, utan att det är taxi och Uber som gäller. Men det stämmer inte. Även om det finns stora utrymmen för förbättringar inom kollektivtrafiken så är det fullt möjligt att ta sig runt med buss, tunnelbana och tåg till olika stadsdelar. Det gjorde vi konsekvent under hela vår vistelse.
Snyggt hotell med vissa brister
Vi når Ace Hotel och checkar in. Jag har tidigare bott på deras systerhotell i Portland och trivts bra. Inredningen går i industriell stil. Hotellet i Los Angeles är inhyst i en historisk teaterbyggnad med vackra originaldetaljer, på riktigt bra läge i Broadways teaterdistrikt.
Jag får ett Medium-rum med urban utsikt mot en bakgård och stadens skyline. Rummet är handikappanpassat, vilket bland annat innebär en bekväm liten bänk i duschen. Hotellet har även ett gym samt pool och bar på takterrassen. På gatuplan finns det restaurang och kafé.
Jag hade en trevlig vistelse på Ace Hotel Downtown Los Angeles, i ett fint rum. Möjligen kan man säga att personalen hade lite bristande lokalkännedom, och inte var lika förekommande med sin service som man upplever på många andra hotell. Liknande som på hotellet i Portland är även vissa faciliteter i rummet onödigt opraktiska, som till exempel osmidig placering av eluttag. Vilket exempelvis gör att jag kokar vatten med vattenkokaren stående i ett hörn på golvet.
El Pueblo och marknaden
Det är fortfarande tidigt på dagen så vi tar en promenad norrut längs Broadway. Efter ett tag når vi de historiska kvarteren El Pueblo, som grundades på sent 1700-tal under den spanska kolonialiseringen av Kalifornien. Här finns Los Angeles ursprung och det var härifrån staden växte fram till vad den har blivit idag. Den lilla huvudgatan är full av kaféer, restauranger och butiker som säljer hantverk och souvenirer. I andra änden stannar jag till vid ett lokalt kafé för att köpa vatten och en kopp örtte.
På väg tillbaka mot hotellet passerar vi först genom Los Angeles Chinatown, med den sedvanliga porten och rislamporna. Därefter går vi in i saluhallen Grand Central Market. Den öppnade 1917 och erbjuder ett internationellt utbud av bland annat street food, delikatesser, bakverk och glass.
På baksidan av saluhallen befinner sig den lilla linbanan Angels Flight, som är världens kortaste i sitt slag. Linbanan öppnade ursprungligen 1901 och går idag från South Hill Street upp till California Plaza. Färden är 91 meter lång. Från början låg den på en annan plats ett halvt kvarter söderut men flyttades till sitt nuvarande läge 1996, efter att ha rivits redan 1969.
Litterär anknytning för deckarfantaster
Banan byggdes för att underlätta transport av passagerare från det välbärgade bostadsområdet på Bunker Hill och ned till foten av kullen. Numera är den till stor del en turistattraktion men används även av personal i finansdistriktet. En av Michael Connellys kriminalromaner om polisen Harry Bosch är uppkallad efter den – Angels Flight, i och med att en nyckelhändelse i handlingen utspelar sig där. Dessutom figurerar den bland annat i en av Connellys allra senaste böcker, The Night Fire.
Michael Connelly är en författare som jag gärna läser, och där jag blir mer och mer förtjust för varje bok. Samtliga hans böcker (tror jag) utspelar sig i Los Angeles. Även om vi inte precis ”gick i Boschs och Mickey Hallers (en annan av Michael Connellys huvudpersoner) fotspår” så var det jätteroligt att få se de miljöer på riktigt som man normalt sett bara läser om. Självklart tar jag en åktur med Angels Flight. Det finns olika alternativ för biljett men jag kan betala med mitt åkkort i plast, som jag blir alltmer stolt över.
Jag faller pladask
Vi promenerar tillbaka mot hotellet längs Broadway. Gatan är vacker men förfallen och smutsig. Detta har jag fått som en kommentar från de som inte gillar Los Angeles. Men jag faller pladask för dess slitna charm. Många av husen är byggda i art déco-/belle époque-stil från tidigt 1900-tal och måste ha varit väldigt fina i sin glans dagar. Nu väntar de på att rustas upp.
Jag tar en omväg genom the Fashion District som också ligger i närheten. Det är ett intensivt handelsområde, med otaliga showrooms och butiker. Så här dags är det mesta stängt med dagtid är det betydligt livligare. Jag passerar den pittoreska gatan Crocker Street med sina pastellfärgade hus. Därefter svänger jag vänster och går förbi City Market South, en före detta råvarumarknad, som nu utvecklas till ett kommersiellt centrum med utvalda restauranger, kaféer, butiker och andra nöjeslokaler.
Innan jag återvänder till hotellet går jag och handlar lite förnödenheter på den hållbarhetsinriktade butiken Whole Foods. Den är belägen bara några kvarter från Ace Hotel. Därefter gör jag mig i ordning och avslutar kvällen med ett glas Chardonnay en trappa upp i restaurangen.
Foto: Johanna Bergström
