Kosta Boda fyller 275 år i år och firar det rejält med en tjusig jubileumsutställning på Nordiska Kompaniet i Stockholm. Exklusivt för denna utställning har man låtit fem svenska konstnärer inspireras av formgivare som har designat för Kosta Boda tidigare. Alla glasobjekten finns att beskåda i Nordiska Kompaniets ljusgård, i de ikoniska skyltfönstren samt en trappa ned, på en “catwalk” i designavdelningen.
Det man särskilt vill belysa med utställningen är det täta och intensiva mötet och samarbetet mellan formgivare och glasblåsare, som enligt Kosta Bodas VD, Magnus Andersson, är unikt för svensk glaskonst.
Det man särskilt vill belysa med utställningen är det täta och intensiva mötet mellan formgivare och glasblåsare, som är unikt för den svenska glaskonsten.
Valet att hålla till på NK och i ljusgården hade att göra med att sätta glaskonsten i ett sammanhang. Ofta är en glaspjäs något av hemmets centerpiece. På samma sätt ligger NK i hjärtat av Stockholm, där allting händer och dit alla tittar. Och centerpiecen på NK är säkerligen den vackra ljusgården.
De konstnärer som deltar i Kosta Bodas utställning är Åsa Ljungnelius, som har inspirerats av Ulrica Hydman Vallien och Sven X:et Erixon, Lena Bergström, vars inspiration kommer från Mona Morales-Schildt, Frida Fjellman, som har tagit sin inspiration från Erik Höglund, Mattias Stenberg, som har tittat på Vicke Lindstrands arbete, och Hanna Hansdotter, som har låtit sig inspireras av Monica Bäckströms verk.
Alla fem formgivarna har verkligen gått utanför boxen och tagit fram väldigt vackra och spektakulära föremål. Min favoritkollektion blir dock Lena Bergströms roseninspirerade serie. Lena har dels gjort en avancerad statement piece, i form av en utslagen ros, som är sammanfogad av tre delar med ett lim ”som håller” (och tur är väl det).
Dels har Lena plockat upp en gammal tradition och designat en serie av underbart fina rosarier, rosengömmor, i tre färgsättningar. Alltså i princip en genomskinlig glasask på piedestal. I rosengömman kan en ros överleva i flera veckor utan vatten, på grund av det mikroklimat som bildas. Och rosariet blir en fantastisk dukningsdetalj eller prydnad. Eller varför inte en alternativ brudbukett?
För att komplettera sin serie har Lena också tagit fram stilrena och lite gammaldags glasflaskor, att ha rosenvatten i – såklart. Lena berättar i förbigående att perserna brukade stänka rosenvatten i sitt murbruk innan det torkade, för att det skulle dofta ros i byggnaden senare. Och visst är just ros en av de vackraste, mest romantiska och mest kärleksfulla dofter som finns. Absolut något man vill omge sig med. Och säkerligen något som kan göra världen lite mer omtänksam och välkomnande.
En annan av de fem kollektionerna som jag fastnar för är Mattias Stenbergs avancerade vaser, vilka består av två delar som blåses exakt samtidigt av två olika glasblåsare i en roterande form. Vaserna är stilrena i sitt uttryck, och Mattias förklarar att han uppskattar visuell enkelhet men inte ser sig själv som en minimalist.
Om sitt skapande säger Mattias att han strävar efter att försöka förstå glaset snarare än att tämja det, och just förståelsen är av allra största vikt när man ska tillverka så komplicerade föremål som dessa vaser. Det är ett enormt finlir gällande tryck och temperatur, där de två blåsarna måste ha en ”nästan neurologisk kontakt” när vashalvorna ska sammanfogas. Minsta lilla snedsteg så är det bara att börja om från början igen.
När jag besöker utställningen har den ännu inte öppnat för allmänheten och fönstren har just blivit avtäckta. Jag går ut för att kika på skyltningen, och redan har förbipasserande på Hamngatan börjat stanna upp, titta, peka och fotografera. Kosta Boda har intagit scenen för att berätta sin mångåriga historia. Och stockholmarna, inklusive turister och besökare, lyssnar med ögon och hjärta.
Foto: Johanna Bergström
