Från juni 2020 till och med den 21 februari 2021 pågår en utställning på Nationalmuseum i Stockholm med Sara Danius Nobelklänningar, som skapades av Pär Engsheden för åren 2015 till 2018.
Jag har inte varit på Nationalmuseum sedan jag gick en hard hat-visning några veckor innan återöppningen i oktober 2018. Utställningen med Sara Danius klänningar visas en trappa upp, i salen för tillfälliga utställningar. Klänningarna står inramade av speglar för att man ska kunna se dem från alla håll.
Man tänkte att det måste vara svårt att balansera i så höga klackar. Det är ju hur som helst en utmaning att gå elegant i den där trappan.
Enligt pressmeddelandet togs de fyra klänningarna fram i ovanligt tätt samarbete mellan Pär Engheden och Sara Danius. Ett samarbete som inkluderade långa konversationer om mode, filosofi och litteratur.
De första tre klänningarna har var och en inspirerats av en författare som relaterar till Danius litterära forskning, medan den fjärde formgavs som en hyllning till glädjen och att inleda ett nytt kapitel. Alla fyra har sytts av skräddaren Margareta Webrink.
Inspiration från kända författare
I utställningssalen möts man till att börja med av klänningen från 2017, som har fått sin inspiration från Virginia Wolf. Materialet är vitt siden med tryckta svarta rosor, Swarowskikristaller och detaljer i fuchsiarosa siden. Klänningen har puffärmar, en cape samt ett mindre släp. Under släpet tittar det fram en cerise platåsko med hög klack från Miu Miu.
En dam bredvid mig i salen berättar att hon minns att skorna syntes när Sara skred ned för trappan i Stadshuset. ”Man tänkte att det måste vara svårt att balansera i så höga klackar. Det är ju hur som helst en utmaning att gå elegant i den där trappan”, säger hon. Klänningen var även accessorerad med stora örhängen, samt en avskalad svart kuvertväska med handtag.
Jag går motsols runt i rummet. I nästa nisch visas 2016 års klänning. Den är inspirerad av Honoré de Balzacs roman Förlorade illusioner. Återigen består klänningen av siden, med ett överdimensionerat rosentryck i grönt och vitt på svart botten. Den har vackra kontraster formmässigt, med ett åtsittande liv, stora puffärmar och en cirkelskuren kjol som längst ut mäter omkring 20 meter i diameter(!). Axlarna är bara och vid halsen sitter en tredimensionell ros. Till detta bar Danius bland annat långa, matchande örhängen.
Ta plats i ett nytt kapitel
Klänningen från 2015 minns jag från en annan utställning, på Sven-Harrys konstmuseum. Den är sydd i svart sidengazar med gummitryckt mönster av röda rosor, subtil puffärm, hög hals och knappdetaljer längs underarmarna. Accessoarerna utgjordes av svarta skor från Prada och en silverfärgad kuvertväska. Inspirationen kom från Marcel Proust, och hans roman På spaning efter den tid som flytt, samt från den klänning Selma Lagerlöf bar när hon mottog Nobelpriset 1909. Sara Danius och Pär Engsheden ska ha haft ett stort gemensamt intresse för Prousts litteratur.
Till sist når jag montern med 2018 års klänning, som skiljer sig starkt från de övriga. Den designades för att sända ut signaler om att ta plats. Materialet är cognacsfärgad och chockrosa sidentaft, totalt sett 25 meter. Klänningen är axelbandslös, mjukt veckad upptill och vid nedtill. Den bärs med en chockrosa cape som är ihopsamlad i halsen som en pipkrage. Även här är skorna från Prada, med klackar av glas. De kombinerades med diskreta örhängen med ofärgade kristaller.
Accessoarer och detaljer
Förutom klänningarna samt accessoarer visas i utställningssalen även fyra fotografier med Sara i respektive års utstyrsel, tagna av Carl Bengtsson. Utställningen i sin helhet är en del av Pär Engshedens konstnärliga forskningsprojekt vid Beckmans designhögskola, där han sedan 2013 är ansvarig för modeutbildningen. Den har möjliggjorts med stöd från Nationalmusei vänner, samt donation av de fyra klänningarna och fotografierna. Under utställningsperioden ges det ut en bok med Engshedens forskning, samt en annan publikation som fokuserar på Sara Danius och hennes egen forskning om mode.
Detta är den typ av utställning där man kan gå runt varv efter varv och mest njuta. Kanske byta varv, samt då och då upptäcka nya detaljer. På grund av pandemin hjälps besökarna åt att socialdistansera så gott det går.
Ny favoritmålning
Efterhand börjar jag känna mig klar. Jag tar även en promenad bland 1800–2000-talets konst och design på samma våningsplan. En bit in i lokalen hittar jag en tavla som fångar mitt intresse. Egentligen är jag ingen stor konstentusiast, än mindre -kännare. Men jag har vissa konstnärer och verk som jag faller för. Denna gång är det La Grenouillère av impressionisten Pierre-Auguste Renoir.
Målningen avbildar en ö som var en del av restaurangen med samma namn (vilket betyder groddammen), i floden Seine strax utanför Paris. Restaurangen var ett populärt ställe bland medelklass och arbetare. Den har beskrivits av Guy de Maupassant i boken Pauls flicka på följande sätt: ”I omgivningarna rörde sig en ström av promenerande … glädjeflickor med gult hår, överdrivet svällande bröst, ansiktet spacklat med smink … insnörda i extravaganta klänningar och skrikande grannlåt … medan de unga männen i deras sällskap tog sig ut som modeplanscher. Kafét var fyllt av ett öronbedövande oväsen”.
År 1869 tillbringade Renoir några dagar vid La Grenouillère tillsammans med Claude Monet, som även han har målat en tavla med snarlikt motiv.
Jag lämnar utställningen och beger mig via museibutiken till museets kafé och restaurang, som jag skrivit om tidigare. Det är trevligt men fullt av folk och jag passerar bara igenom. Istället slår jag mig ned i det som antagligen är min favoritplats i hela byggnaden, den serena skulpturgården. Här är det nästintill tyst och ljuset faller in genom ett geometriskt glastak på de vita marmorstatyerna. En plats för reflektion och återhämtning.
Foto: Johanna Bergström
