Estland, liksom grannarna Lettland och Lituauen, firar sitt 100-årsjubileum under 2018 och den officiella födelsedagen hölls i slutet av februari. Själv åkte jag dit ett par veckor tidigare, för att spendera två dygn i Tallinn, landets mysiga huvudstad.
Det är snökaos i både Stockholm och Tallinn, med bland annat flera försenade flyg. Vi kommer iväg i hyfsad tid från Arlanda men får cirkla några varv över Tallinns flygplats medan den tappra markpersonalen kämpar för att frilägga landningsbanorna från snö och modd. En person ur mitt resesällskap flyger från Landvetter, med en helt nyöppnad direktlinje mellan Göteborg och Tallinn. Vi landar ungefär samtidigt och får därefter skjuts in till stadskärnan och vårt hotell, Palace, som ligger vid det stora torget Freedom Square, precis utanför gamla stan.
Hotel Palace designades av den ledande estniske arkitekten Elmar Lohk och öppnade redan 1937. Hotellet har ett spännande hörnläge och från vissa av rummen (tyvärr inte mitt) har man vacker utsikt över torget. När det byggdes var hotellet en av Tallinns mest spännande och glamorösa byggnader. Fasaden är vackert upplyst efter mörkrets inbrott och inuti är hotellet stilrent och elegant, med mycket bra service.
Det svarta rågbrödet är en stolthet för esterna. Varje hushåll anser att deras recept är det bästa.
Mitt rum är rymligt och bekvämt, med ett stort härligt badrum där det finns fluffiga handdukar och en pall att sitta på. På ett av borden står dessutom ett litet våningsfat med choklad och småkakor. Jag packar upp och byter om för att sedan ge mig av till kvällens middag, som är inbokad på restaurangen Leib Resto ja Aed – eller Leib, kort och gott. I lobbyn möter vi upp med Eeva Lillemägi, som är pressansvarig på den estniska turistbyrån.
Namnet på restaurangen betyder ungefär ”bröd, restaurang och trädgård”, vilket ganska väl sammanfattar företagets koncept. I Estland får man i princip alltid en korg med hembakat bröd till maten. Tillsammans med det serveras för det mesta någon typ av smör, olja eller röra. Det svarta rågbrödet är en stolthet för esterna och varje hushåll anser att deras recept är det bästa. Det ligger något välkomnande och familjärt i brödet och samma känsla vill man förmedla på restaurang Leib.
Estnisk matlagning kännetecknas till en stor del av naturliga ingredienser, gärna från lokala och mindre leverantörer. Eeva förklarar att Leib var pionjärer när det gäller den här trenden. De använder sig nästan uteslutande av inhemska råvaror och samarbetar med flera lokala producenter, som fiskare och bönder. Till maten erbjuds en välsorterad dryckesmeny, med ett stort utbud av viner och hantverksöl.
Servicen är snabb och kunnig. Jag bestämmer mig för en (vegansk) rätt bestående av rostad och skivad kronärtskocka med fänkålssås och hasselnötter. Alla ingredienser är smakrika och anrättningen som helhet känns välbalanserad. Till maten dricker jag en riesling från Mosel och istället för efterrätt väljer jag en egentillverkad svartvinbärslikör. En av förrätterna på menyn är en morotstartar med havtorns- och morotskräm. Till skillnad från i Sverige är superbäret havtorn ganska vanligt förekommande i Estland och inkluderas gärna i både mat, dryck och kosmetikprodukter.
Eeva och Helena, den andra bloggaren som är med på resan, beställer crème brulée till dessert. Det är en estnisk variant på rätten, som innehåller svart rågbröd (vad annars?) för att bryta av både smak och textur. Helena dricker en rabarberlikör till (en släkting till min svartvinbärslikör), som tydligen var ganska syrlig.
”I Estland har vi ett slags nordisk gastronomi med en twist”, fortsätter Eeva. Twisten består i att Estland även har influerats av det ryska köket i sin matlagning. Och den blandningen av nordiskt och ryskt gäller även för andra delar av den estniska kulturen, till exempel design. Eeva berättar också att många duktiga estniska kockar har utbildat sig och arbetat i Sverige. Ett exempel är Peeter Pihel, på jämtländska Fäviken.
De flesta turister som kommer till Estland väljer att stanna i Tallinn. Det är absolut inget dåligt val men landet har även andra platser att upptäcka. Utanför Estlands västkust till exempel, finns det en skärgård med ungefär 1500 öar, kobbar och skär. Till ett fåtal av dessa går det båtförbindelser och vintertid byggs det även upp vägar mellan öarna om det är kallt nog. ”Ibland har vi sparktävlingar på isen”, förklarar Eeva.
Den största ön i skärgården heter Saarema och där hittar man flera spaanläggningar. Lite längre söderut vid kusten ligger även den traditionella kurorten Pärnu, som ofta kallas för Estlands sommarhuvudstad. Ett annat resmål längre in i landet är universitetsstaden Tartu, som har en avspänt bohemisk atmosfär, med bland annat många uteserveringar och mysiga caféer.
Efterrätten är uppäten och vi återvänder till hotellet för att gå och lägga oss. Nästa morgon ger jag mig ut och springer längs min favoritsträcka sedan tidigare vistelser, som går utmed vattnet mot stadsdelen Pirita. Snön från gårdagen har smält och det ösregnar. Efter detta är jag garanterat vaken och redo för en guidad tur i stadskärnan. Vi börjar vid Freedom Square för att sedan promenera genom området Lower Town upp mot Toompea, eller Upper Town. Historiskt sätt var det så att i Lower Town bodde hantverkare och handelsmän medan Toompea vad adelns domän. Det rådde en hel del osämja och rivalitet mellan de två stadsdelarna men för att få livet att fungera var de ändå tvungna att försöka komma överens någorlunda.
Stadskärnan är pittoresk och kullerstensbelagd. På väg till Toompea korsar vi rådhustorget, med Tallinns traditionella julgran. Min guide, Erik, förklarar att traditionen med julgranen sträcker sig flera hundra år tillbaka i tiden och tallinnborna själva hävdar bestämt att julgranen är uppfunnen just här. Vid torget ligger också apoteket Raeapteek, som allmänt anses vara det äldsta apoteket i världen att fortfarande vara i bruk. Apoteket är gammalmodigt inrett, med vackra burkar, flaskor och utdragslådor. Här finns också en liten utställning med läke- och botemedel som användes förr i tiden, som till exempel paddor, mot pesten, och fladdermusblod, mot alkoholism. Vad ni gör, köp inte chokladkakan som är smaksatt med vitlök. Ett råd i all välmening.
Vi fortsätter vår vandring genom stadskärnan och går förbi den populära restaurangen Rataskaevu 16, som är inhyst i det hus där det sägs att djävulen en gång i tiden firade sitt bröllop. När man tittar upp på fasaden ser man att ett av fönstren inte är äkta, utan ditmålat. Erik berättar att bakom det fönstret hittade man vid något tillfälle ett hemligt rum samt ett skelett. Kanske var det där bröllopsfesten hölls.
Bredvid Rataskaevu 16 pekar Erik ut ytterligare två restauranger värda att lägga på minnet. Den ena är Vanaema Juures, där det serveras genuin estnisk mat – “som i gamla tider”. Den andra heter V rätt och slätt, och har en helvegansk meny som tydligen ska vara mycket god.
En kort promenad från Rataskaevu 16 ligger The Danish King’s Garden, ett litet torg med vacker utsikt som är beläget precis innan man lämnar The Lower Town och kommer in i Toompea. Vi går vidare till en annan utsiktspunkt (se bild högst upp) och fortsätter därefter nedför trapporna och förbi Tallinns tågstation ut mot hipsterstadsdelen Kalamaja, som är känd för de utmärkande 1800-talshusen i trä. Här finns det bland annat en stor spännande matmarknad i en gammal industribyggnad, med både street food, färska råvaror och en loppmarknad. En del av marknaden ligger utomhus. Just den delen är ganska tom såhär års, men säkert mysig på sommaren.
Erik visar mig ett av snabbmatsställena i marknadshallen, Uulits, som enligt uppgift ska göra mycket goda hamburgare. Därefter ger vi oss ut i kylan igen och vidare mot Telliskivi Creative Area, också den ett tidigare industrikomplex där det idag finns ett stort utbud av design- och konceptbutiker, ateljéer och andra kreativa verksamheter, som events och pop ups. Tyvärr kan vi inte stanna särskilt länge denna gång men jag hinner i alla fall med att gå förbi (och känna doften av) det välkända bageriet Muhu Pagarid.
Det börjar bli tid för lunch och på vägen dit passerar vi kaféet Maiasmokk, som sägs vara Tallinns äldsta och där det även finns ett mycket litet marsipanmuseum. Jag blir nyfiken och bestämmer mig för att återvända dit senare under resan. Mittemot Maiasmokk går det en smal gränd som mynnar ut vid Rådhustorget, mellan Raeapteek och ett annat kafé som heter Kehrwieder och som Erik rekommenderar som prestigelöst och trevligt. Vid den gränden ligger även det som sägs vara Tallinns allra minsta hus, en röd liten stuga.
Lunchen äter vi på Restoran Pegasus, som ligger i ett hörnhus i utkanten av den historiska stadskärnan. Från den övre våningen har man vacker utsikt över folklivet på Harju-gatan utanför. Som förrätt får vi en härlig platter med bröd, hummus, andra goda röror och picklad rödlök, min favorit. Jag är fortfarande stelfrusen efter vår rundtur men beställer en kopp kamomillte för att värma upp mig. Mitt sällskap beställer också in något varmt att dricka och när vi får in dryckerna är det små, vänliga meddelanden skrivna på pappersunderläggen. Trevligt! Till huvudrätt väljer jag en härlig veganrätt på rotselleri, gröna blad, (mer) picklad rödlök samt en sojabaserad svampkräm och en kräm på karamelliserade svampar.
Efter lunch styr jag kosan tillbaka till hotellet, dit det bara är ett par minuters promenad. Planen är att testa det lilla spat, som inkluderar pool, bubbelpool, bastu samt ett gym och ligger i hotellets källare. Spat är fräscht och stilrent. Det blir en välkommen stund av egentid innan det är dags att göra sig klar för middagen. För kvällen har vi ett bord reserverat på den berömda och högt rankade (i White Guide Nordic) restaurangen NOA.
NOA ligger en bit utanför stadskärnan, i den välbärgade stadsdelen Viimsi. Jag har tidigare ätit en avsmakningsmeny i NOAs prestigefyllda Chef’s Hall, där vi satt i princip öga mot öga med kockarna. Denna gång får vi ett bord i brasseriet, som är mysigt inrett med udda stolar och kuddar. Jag lägger in en mental notering om att jag någon gång måste försöka komma hit när det är ljust ute. Genom de stora fönstren har man nämligen en fantastisk panoramautsikt över Tallinn och hamnen.
Jag bestämmer mig för ett glas Sancerre och en sotigt bakad aubergine med friterad grönkål, tomater, broccoli samt en smakrik tomatsås. När vi sitter och väntar på maten dyker plötsligt restaurangens sommelier upp vid vårt bord. Det visar sig att det är en gammal bekant till mig, Sander, från en tidigare resa, som numera jobbar här. Han nickar gillande åt min Sancerre men passar samtidigt på att ge oss varsitt smakprov från sina ”hemliga vingömmor”.
Vi får in varmrätterna. Mitt sällskap har beställt en pasta med bläckfisk, tomat samt rikligt med parmesan hyvlat ovanpå. Den aromatiska doften av osten liksom sveper in hela bordet i ett moln under en liten stund. När det är dags för efterrätt ber jag om hjälp att välja dessertvin. Jag har tittat ut ett Vin Santo som jag är nyfiken på. Sander nickar. Jo, det är to die for. Men å andra sidan har de även en ice cider, som är typiskt estnisk och därför kan vara värd att smaka. Varför välja egentligen? Jag tar båda. Vin Santon är mycket riktigt helt enastående god och välbalanserad. Men även cidern imponerar stort med en rik och karamellig smak. Sander förklarar att ice cider passar bra att matcha med dessert, på grund av dess låg alkoholhalt. Den gör nämligen att man kan ta ut svängarna lite extra med efterrättens smaker.
Medan vi väntar på taxin för att åka tillbaka till hotellet passar jag på att prata lite med en av servitörerna. Han visar mig ett slags skåp för torkning av kött, som står vid ingången. Just nu torkas där små mängder nötkött och lamm till Chef’s Hallen samt en skinka i Parmastil och ytterligare en skinka, från ett slags svart gris tror jag.
Efter en god, om än lite kort, natts sömn samt en löprunda och ett besök i hotellets lilla men oklanderliga gym är det dags för frukost. Buffén är ganska lagom stor, med både varma och kalla alternativ samt juicer, frukt, nötter och ett mindre urval av söta bakverk. Från frukostbordet tar jag med mig en kopp fruktte och beger mig till stadsdelen Kadriorg och KuMu, Tallinns konstmuseum. I Kadriorg ligger även bland annat Kadriorg-palatset och presidentens residens, som är omgivna av en stor vacker park. KuMu är lite nyare än så. Museet är byggt under tidigt 2000-tal och ritat av den finske arkitekten Pekka Vapaavuori. Det har en modern form som samtidigt känns organisk, vilket i kombination med de naturliga färgerna och byggnadens placering gör att det smälter in väl i omgivningarna.
Jag besöker en av de tillfälliga utställningarna, som lämpligt nog heter Travellers. Utställningen reflekterar över hur detta med att resa tidigare var en lyx, som bara var förunnad ett fåtal priviligierade medlemmar ur befolkningen i flera östeuropeiska länder. Detsamma gällde för många andra saker under Sovjettiden, inte bara resor. Jag minns att Eeva, från turistbyrån, pratade om det under middagen den första kvällen och berättade både om resandet och om hur man ibland kunde få stå och köa för att få köpa minsta lilla sak. Bra att ha i bakhuvudet om man skulle glömma bort att uppskatta vardagens små ljuspunkter någon gång.
Nu börjar vår resa lida mot sitt slut men först är det dags för en lunch på den White Guide-listade restaurangen Kaks Kokka, som ligger i ett tidigare industriområde i den trendiga stadsdelen Rotermann. Vår servitör förklarar restaurangens koncept som ”nordiskt estniskt med en twist” (alltid med en twist), där ingredienserna sätts i centrum och man även experimenterar med internationella tekniker, som till exempel steam buns. När jag frågar om en veganrekommendation föreslår han lustigt nog de stekta räkorna – fast utan räkor. Det visar sig vara en utsökt kombination av mungbönsgroddar med avokadokräm, ångad pak choi och lövtunna kex gjorda på oljedådrefrön (camelina). Kexen är beroendeframkallande. Lokalen är mysig och känns lagom insliten trots att den antagligen är designad för att se ut så. Vi sitter vid ett fönsterbord med utsikt mot gatan, och längre bort den historiska stadskärnan.
Jag hoppar över efterrätten eftersom jag vill ta några sista foton i gamla stan, bland annat av det lilla marsipanmuseet som jag nämnde tidigare. Jag har begränsat med tid på mig eftersom vi är på väg till flygplatsen och ska därför gå ”raka spåret” till hotellet, ”utan att stanna någonstans på vägen”. Men hur det gick med den saken, det är en helt annan historia.
Foto: Johanna Bergström
