Under våren 2020 visas Art in Fashion, en modeutställning på Sven-Harrys konstmuseum, med verk av 14 svenska och internationella modeskapare som har valts ut för sitt konstnärliga uttryck och sätt att arbeta. Syftet med utställningen är att presentera mode som en form av konst. Den har kurerats av den välrenommerade journalisten och trendanalytikern Cay Bond.
Vi hälsas välkomna i Sven-Harrys mysiga butik av museichef Dragana Kusoffsky Maksimović. I taket hänger ett tjusigt blomsterarrangemang. Cay inleder med att berätta att det är ”ett härligt äventyr” vi nu ska få uppleva. Hon är själv utbildad till att se mode som en kulturform, som delvis tog sin början i de ikoniska franska modehusen och därifrån har utvecklats vidare i samma anda.
Genom mode kan man bära sin konst med sig, för ett uttryck bortom text och tal.
I det första rummet möts vi av Ann Bonander Looft, som är känd för sitt imponerande arbete med stickning och driver en egen ateljé sedan åtta år tillbaka, där hon stickar fritt utan mönster. ”Jag stickar jämt. Det är som terapi”, säger hon.
Applicerar med pincett
Snett emot Ann står tre kreationer av Wilhja, en designstudio under ledning av Carolina Rönnberg, som utmärks av en avantgardistisk stil och ofta syns på röda mattan. Wilhja är baserade i Vilhelmina, i södra centrala Lappland, delvis därav namnet. ”Det är nödvändigt att sitta i norr”, säger Carolina. Hon berättar att hon med dessa plagg ville experimentera med ytor och undersöka resurssmarta och samtidigt eleganta sätt att dekorera, utan att använda till exempel stenar och mineral som måste brytas från berggrunden. Istället har hon samlat material som bland annat träspill, äggskal, citrusskal och riskorn, vilka hon har applicerat bit för bit med pincett.
”Anledningen till att jag jobbar med mode är att jag ofta har problem att uttrycka mig med ord [sic]. Jag tycker att ord kan vara alltför vaga eller specifika. Med färg och form har man andra möjligheter. Genom mode kan man så att säga bära sin konst med sig, för ett uttryck bortom text och tal. Men det är många dumheter [i produktionen] som vi måste sluta med”, fortsätter Carolina (som i mina ögon (öron?) alltid är mycket välformulerad).
”Vad kan du skapa på två minuter?”
Bredvid Wilhja visar Astrid Olsson två klänningar i svart. Astrid drev tidigare det uppmärksammade designföretaget V Avenue Shoe Repair tillsammans med sin dåvarande sambo och affärspartner Lee Cotter. Idag arbetar hon mycket på artistisk basis, till exempel med unika dräkter för balett och teater, men även för andra uppdragsgivare. Hon berättar att hon håller på att utforska sig själv som formgivare. Den ena av de utställda klänningarna har nästan formen av en boll i tyllaktigt material, ”en trolleripjäs”, enligt Astrid. Den kom till i ett samarbete med hårmärket Noir, där stjärnfrisör Hasse Nilsson skulle skapa spektakulär volym på scenen på två minuter. ”Vad kan du skapa på två minuter?”, frågade Hasse Astrid, som då tog fram en klänning med en liten bas, där den boll-liknande formen knäpps på i en handvändning (efter viss övning gissar jag). Klänning nummer två är en coutureinspirerad variant på fodralklänning, med utsmyckning av vikta ark i A4-format.
Mer komplicerat än så
Vi fortsätter in i den stora utställningssalen. Här väntar alltid lika vackra Diana Orving, som presenterar en spetsklänning och en textilinstallation i sin kännetecknande draperingsteknik, som sveper ned från taket. Cay berättar att hon ursprungligen upptäckte Diana när hon såg henne komma ut gång på gång ur samma ”ganska ruffiga hus”, där hon hade sin ”lilla lilla ateljé”, med ett ”litet litet pentry”. En dag hälsade Cay på Diana, blev inbjuden i ateljén och på den vägen var det. Efterhand resulterade mötet i en utställning på Dunkers Kulturhus i Helsingborg, där även Martin Bergström har ställt ut, som nu har utrymmet bredvid Diana på Sven-Harrys. ”Där [i ateljén] var ’lilla lilla du’”, säger Cay avslutningsvis till den sistnämnda.
På andra sidan salen väntar Linda Nurk med tre skira objekt i vitt siden med invävda blommor. Men det visar sig vara mer komplicerat än så. Linda förklarar att hon med projektet har utforskat nya material och begreppet livscykel. Till exempel har hon odlat biosyntetiskt ”kombuchaläder”. Av en händelse föll siden ned i odlingsbadet vilket gav en intressant effekt. Hon utvecklade detta med ytterligare etiskt siden, där hon exempelvis lät silkeslarver spinna på en torso hon gjutit på sig själv. Faktum är att larverna både vävde in blommor och växtdelar men dessutom kunde fås att vända i sidorna, vilket resulterade i en vacker naturlig fåll. Lite som genom ett under.
Berömda Bea Szenfeld skulle egentligen också ha varit på plats men hon har fått förhinder (minst sagt) efter att tidigare i veckan blivit attackerad och beskjuten i sin ateljé i Solna. ”Ett starkt uttryck”, säger Cay om Beas silverglänsande bidrag till utställningen.
Enkelt mode
På väg upp till de andra våningarna passerar vi en catwalk med tre stilrent grafiska outfits av danska Henrik Vibskov. ”Jag trodde faktiskt att det var tre andra, som är blommiga. De hade varit lite enklare att prata om”, säger Henrik, som enligt Cay har en humoristisk touch under sina visningar och dessutom är en duktig musiker som bland annat spelar trummor.
I den lilla hallen på övre plan träffar vi Olivier Saillard, som omges av en serie innovativt formade vita skjortor upphängda på enkla svarta herrbetjänter i metall. ”Olivier är en modeguru. Det han inte vet om mode är inte värt att veta”, säger Cay. Olivier förklarar att han efter att ha arbetat med mode på otaliga utställningar och museer ville starta ett eget varumärke. Vad han gjorde var att köpa enkla skjortor och t-shirts i största möjliga storlekar. Därefter tog han hjälp av äldre sömnadskunniga människor och deras kunskap för att skapa plagg med intrikata veck och plisseringar bland annat. Konceptet döpte han till Moda Povera, ungefär ’enkelt mode’. Delar av kollektionen har visats under en catwalkshow på École des Beaux-Arts i Paris.
Fick vara snabb
Allra högst upp på översta trappavsatsen står en ensam svart klänning av danska Mark Kenly Domino Tan. Cay förklarar att hon fick vara snabb för att få tag i den. Varje gång hon hade valt ett plagg och sedan kom tillbaka till Marks studio meddelade han att det numera var sålt och hon fick ta ett annat istället.
Det sista utställningsföremålet jag tittar på är en snygg skräddad rock från Bite Studios, som Cay har inkluderat på grund av dess stilrena minimalism. Astrid Olsson tar en bild av rocken. Hon förklarar att hon arbetar med Bite, som bara ”använder ekologiska material”.
En blek vintersol lyser in i museets entréhall när jag lämnar Sven-Harrys för att ta en kopp kaffe på Guld, deras kafé, innan återfärd med cykel mot hemmakontoret på Södermalm.
Foto: Johanna Bergström
Sven-Harrys har justerat belysningen i utställningshallarna sedan bilderna ovan är tagna.
