I höstas besökte jag den lettiska staden Jurmala för första gången. Jurmala är Lettlands enda officiella kurort och landets näst största stad. Den ligger en kort resa med tåg, minibuss eller bil utanför Riga, omgiven av havet på ena sidan och floden Lielupe på den andra. På det smalaste stället är landremsan bara 320 meter bred. Beroende på årstid och väder går det även att ta sig hit med båt eller cykel.
Namnet Jurmala betyder just att staden är belägen vid vattnet. Den har en hela 26 kilometer lång kuststräcka, som kantas av finkorniga sandstränder och lummiga pinjeskogar. Det är en grön stad, där det sägs att man inte ser husen ovanifrån för all grönska. På hösten färgas sedan träden i toner av gult, orange och rött.
Det är nästintill vindstilla, men ett svagt brus hörs när vågorna når strandkanten.
Jurmala utgjordes från början av ett antal mindre fiskebyar, som därefter slogs ihop till en gemensam ort. Bebyggelsen består till stor del av de karakteristiska trähus i art déco-stil som är utmärkande för Lettland och hela Baltikum. Med tinnar, torn och lekfulla sniderier. Juras-gatan, som går parallellt med stranden, är en av de platser där det ligger ett stort antal hus av den typen.
Klassisk kurort
Mitt hotell, Hotel Jurmala Spa, är beläget i stadskärnan, intill den centrala gågatan, Jomas iela. Här möter jag min guide Pavels, från Jurmalas turistorganisation. Vår första anhalt är hälso- och rehabilitationscentret Jaunkemeri, väster om innerstan, där jag testar ett traditionellt lerbad.
Jurmala är känt för sina många spahotell. Det är en kultur som har växt fram ur traditionell och naturmedicin. Hit har människor kommit sedan 1700-talet för att bada i helande torvbaserad lera och mineralvatten från de omgivande skogarna. Leran och vattnet innehåller bland annat brom, svavel och natriumklorid. Även havs- och skogsluften sägs ha positiv effekt på saker som hjärta och andningsorgan. Precis som för många liknande orter runtom i Europa, bidrog byggandet av en järnväg under 1800-talets andra halva till att staden växte som turistdestination.
Vi återvänder från min behandling. På vägen kör vi förbi odlingar med jordgubbar och blåbär, som tillsammans med svamp är typiska råvaror för detta område och Lettland i stort.
Efterhand stannar vi till vid järnvägsstationen Dubulti. Stationen är en av 14 stycken i Jurmala. Att de är så pass många beror på stadens långsträckta form utmed kusten. Stationshusen är byggda i olika arkitektoniska stilar, från sent 1800-tal till sent 1900-tal. Dubulti-stationen byggdes i slutet av 1970-talet i betong och renoverades 2015. Idag utgör den ett galleri för modern konst, i kombination med att vara en fungerande järnvägsstation, vilket är unikt i Europa.
Grönt och rofyllt
Från Dubulti Art Station, som projektet heter, fortsätter vi genom centrala Jurmala för ett besök i naturskyddsområdet och parken Ragakapa. På vägen passerar vi eleganta bostadsområden och flera ambassader. Vissa av de senare har sina lands flaggor planterade som blomsterodlingar i trädgården.
Parken har en yta på 150 hektar av barr- och blandskog. Den har hög nivå av biodiversitet, med flera exempel på både ovanliga djur, växter och biotoper, inte minst sina sanddyner av olika slag. Vissa av träden kan vara upp till 300 år gamla. Här finns två markerade vandringsleder, men även ett stort utbud av andra stigar. Den ena vandringsleden består främst av boardwalks. Det finns även ett friluftsmuseum i form av historiska fiskarbyggnader, som bostadshus, rökeri och förvaringsskjul. Vi tar en kort promenad längs en av vandringslederna. Det är rofyllt i skogen och ett drömskt eftermiddagsljus flödar in genom träden.
Soluppgång vid stranden
Nästa morgon går jag upp tidigt för att gå ut och springa längs med stranden, som nog är Jurmalas främsta och mest berömda sevärdhet. Här ligger flera eleganta historiska byggnader från stadens storhetstid som hälsoresort, bland annat hotell, span och andra nöjeslokaler. En del är förfallna och inte i bruk. Men jag hoppas att de kan renoveras igen för framtiden. Solen ska just gå upp och färgar himlen så där vackert rosa. Det är nästintill vindstilla, men ett svagt brus hörs när vågorna når strandkanten.
Jag gör mig i ordning och checkar ut för att sedan utforska Jomas iela, gågatan. Den är dekorerad med smakfulla blomsterarrangemang, som byts ut efter säsong.
Det sägs att det var här som stadens historia tog sin början. Jomas på lettiska betyder ungefär “en sänka i sanden som har bildats genom vindens påverkan”. Och gatan ska ursprungligen ha uppstått vid en sådan sänka. Sedan länge utgör den stadens hjärta, med ett stort utbud av bland annat restauranger, kaféer, butiker samt pittoreska äldre hus med stor andel snickarglädje. I butikerna säljs till exempel hantverk, delikatesser och en del krimskrams.
Ett stenkast från Jomas-gatan ligger Jurmalas stadsmuseum, som berättar om stadens utveckling till att bli en betydande kurort och hälsoresort. Museet är ganska litet, men utställningen är omsorgsfullt gjord och med humor. Den består av historiska miljöer, med till exempel kläder, baddräkter, hushållsföremål, fotografier och vykort, som har arrangerats med stor känsla för detalj. I souvenirbutiken noterar jag en randig retrobaddräkt med de klassiska korta benen, i lagom storlek för en Barbie-docka.
Min tid i Jurmala rinner ut. På väg tillbaka till bilen går jag förbi jag några lokala försäljare. De har satt upp enkla bord med handplockade (gissar jag) tomater, bär, svampar, honung och sylter, som ser smakrika och inbjudande ut.
Foto: Johanna Bergström
