Just nu visas en utställning med verk av bland annat Henri de Toulouse-Lautrec på Millesgården, ett museum och konstnärshem på Lidingö utanför Stockholm. Dessa konstnärers affischer från tiden kring förra sekelskiftet är säkert något som de flesta känner igen, om än omedvetet. Och nu finns chansen att se dem på riktigt, i ett stort urval.
Jag reflekterar över att det är intressant att numera ha fått en referens till Mucha-stilens ursprung.
Henri de Toulouse-Lautrec föddes 1864 i en fransk adelsfamilj, av föräldrar som var kusiner. Han hade en fysisk missbildning och bröt som barn båda benen, som därmed slutade växa. Den långa konvalescenstiden använde han till att utveckla sin konstnärliga talang. Han flyttade med sin mamma från födelseorten Albi till Paris och bosatte sig efterhand vid foten av det bohemiska, kreativa och ganska stökiga Montmartre. Här tillbringade han resten av sitt liv bland dess ikoniska myller av kaféer, kabaréer, barer och teatrar.
Autentiska porträtt
Toulouse-Lautrec gjorde sig snabbt känd för sin utmärkande stil, med kärleksfulla, eleganta och rättframma porträtt. Men målningarna var för den skull inte förskönande utan snarare på ett sätt verklighetstrogna, vilket stod i kontrast till mycket annan konst från samma period.
Han avbildade såväl artister som också anonyma gäster och kurtisaner. Bland artisterna återfinns till exempel Jane Avril, med sitt välkända röda hår, sångaren och skådespelaren Aristide Bruant, som känns igen på sin signaturutstyrsel med bredbrättad hatt, cape och en knallröd halsduk, samt den vulgärt eleganta La Goulue. Den senare gestaltas på hans allra första affisch för Moulin Rouge, vilken kom att bli hans genombrott. Här syns hon presentera sin specialitet, chahut, en energisk typ av cancan.
I och med att Toulouse-Lautrec ofta var vänskapligt lierad med sina modeller, kom han dem också nära i sina tolkningar. Även de prostituerade upphöjde han till stjärnor.
Affischkonsten blir en genre
Under den här tiden utvecklades samtidigt affischkonsten, vilket var ett samspel mellan konstnärligt uttryck och grafisk reproduktion. Tryckteknikerna blev mer avancerade, i kombination med att utbudet av varor och tjänster i Paris ledde till ett behov av marknadsföring. Detta skedde av allt från produkter som choklad och champagne till böcker, teater och andra föreställningar.
Toulouse-Lautrec började själv experimentera med litografiska tryck i slutet av 1880-talet, för att snabbare kunna publicera sina skildringar av stadens nattliv. Genom honom och andra liknande konstnärer, som var verksamma både innan, samtidigt som och efter, kom affischen att bli erkänd som en egen konstform. I deras verk finns tidsandan för Paris under La Belle Époque för alltid bevarad. Många av affischerna anses sedan länge vara konsthistoriska klassiker.
Sviterna efter Toulouse-Lautrecs sjukdom i kombination med hans livsstil, som inkluderade en försvarlig mängd festande och alkohol, gjorde att han dog ung – redan 1901 vid 36 års ålder.
En kultur jag vet väldigt lite om
Jag kommer till Millesgården en hyfsat solig dag i juli, även om värmen inte riktigt har hittat till Stockholm. Visserligen växte jag upp på Lidingö, men har ändå bara besökt museet ett fåtal gånger. Litografierna/affischkonsten från Paris vid denna tid är dock en av mina favoriter vad det gäller konstnärliga genres. Men jag inser ganska snart att jag hittills visste väldigt lite om den.
Förutom affischer av Toulouse-Lautrec och hans samtida branschkollegor finns det ett antal informationstexter om konstnärerna samt några av de mest framträdande nöjesprofilerna och uteställena. Affischerna har delats in per vägg och kategori, som produkter, artister, nöjeslokaler och liknande.
Vid informationstexterna kan man bland annat läsa om ovan nämnda Jane Avril, La Goulue och Aristide Bruant, men även om La Moulin Rouge, kabarén Le Chat Noir och Ambassadeurs. Ambassadeurs var det första konsertkafét i Paris stadskärna och var något mer kultiverat och civiliserat än dess motsvarigheter i Montmartre. Detta var också ett av få ställen som Toulouse-Lautrec besökte utanför Montmartre, vilket berodde på att några av hans artistvänner uppträdde där.
Chéret, Mucha och andra
Efter att ha gått runt två varv och beundrat de vackra affischerna passar jag på att förkovra mig lite om vad det egentligen är jag tittar på, både om hantverket litografi och om de medverkande konstnärerna.
De två artister som förutom Toulouse-Lautrec främst fångar mitt intresse är dels Jules Chéret, som jag upplever har den kanske mest likartade stilen som den förstnämnda. Dels stannar jag gång på gång till framför Alfons Muchas verk. Det är en stil som har använts och fortfarande används flitigt inom grafisk design under det senaste århundradet. Bland annat är den vanligt förekommande inom områden som produktförpackningar, skivomslag, grafisk identitet och annan marknadsföring. Själv förknippar jag den mycket med olika tolkningar av art déco.
Mucha tog fram egna typsnitt i en kombination av text och design. Figurerna är detaljerade, med tydliga mörka linjer och en färgskala av bland annat pasteller och guld. Illustrationerna ramas ofta in av friser, blommor och abstrakta grafiska mönster. Jag reflekterar över att det är intressant att numera ha fått en referens till denna stils ursprung.
Nostalgiögonblick
Som en del av mina studier i franska för ett par år sedan tillbringade jag en sommar i Paris. Där studerade jag franska språket på den klassiska skolan La Sorbonne. Det var en oförglömlig tid, som kom att bli en av de bästa i mitt liv hittills. I min handväska ligger sedan dess en fickspegel med motivet Tournée du Chat Noir av schweizaren Théophile Alexandre Steinlen, som också är en del av utställningen. Den köpte jag i en liten butik vid Seine, Rive Gauche.
På en av väggarna hänger en Pariskarta med några nyckelplatser utmärkta, bland annat Toulouse-Lautrecs och Carl Milles ateljéer. Efter lite letande hittar jag min egen adress från den perioden, i det sjuttonde arrondissementet.
Millesgården är känd för sin unika skulpturpark, med vacker utsikt över Lilla Värtan och Stockholms hamn. I solglimtarna mellan några regnskurar och stormbyar går jag ut en sväng. Däremot hoppar jag över fikan i museets kafé och lanthandel – den veganska kakan är slut. Men jag får istället en trevlig pratstund med den tillmötesgående serveringspersonalen.
I museibutiken köper jag ett vykort från utställningen. Kanske att det blir något mer nästa gång jag passerar Millesgården. Utställningsaffischen är fin och jag fingrar lite på den vackra Milles(blom)krukan, som är i design av Carl Milles och endast säljs just här.
Det har blivit dags att lämna Millesgården för denna gång. Vädret är fortfarande obarmhärtigt men jag hämtar upp min cykel. På vägen när jag ska försöka socialdistansera stöter jag på en gäst på väg in, som väntar på sin väninna. Hon är vänlig och jag berättar lite om vilken härlig upplevelse hon enligt mig har framför sig. Själv har hon årskort och planerar redan för ett andra besök, om detta inte skulle vara tillräckligt.
Foto: Johanna Bergström
