Under en resa till Tyskland i fjol bor jag två nätter på Maison Marsil, ett boutiquehotell i Köln, som är centralt beläget nära torget Neumarkt, i stadsdelen Hahnenviertel, uppkallad efter den tidigare porten Hahnentorburg i den medeltida stadsmuren. Hotellet är familjeägt och inhyst i en kulturskyddad femvåningsbyggnad(?) på gatan Marsilstein. Namnet kommer från Kölns skyddshelgon, den helige Marsilius, som enligt legenden ska ha räddat staden från den romerske kejsaren Vitellus. En dag som firas årligen på torsdagen innan Pingst.
Det är en ljum kväll, med behaglig vibe och ett svagt sorl i bakgrunden från stadsdelens många uteserveringar.
Jag blir inkvarterad i ett DeLuxe-rum på andra våningen med fönster mot gatan. Rummet är rymligt och utrustat med en generös kökshörna, minibar och skrivbord samt en större badrumsavdelning med dusch och separat toalett. Det har trägolv i original och är dessutom inrett i rosa, vilket matchar en inte förringbar del av min packning, i synnerhet under- och nattkläder samt necessärens innehåll. Vissa av de andra rummen är försedda med balkong eller fransk balkong, beroende på placering och kategori. De är alla individuellt designade, med en ganska trevlig personlig touch, som inte känns alltför konceptuell.
Hotellet har en loungebar och serverar en noga utvald vegetarisk frukost intill receptionen. Kaffe och te beställs från en värdinna. Det finns också en liten inbyggd terrass intill frukostrummet.
Nära de belgiska kvarteren
När vi har checkat in är det dags för en promenad genom de närbelägna belgiska kvarteren, Belgischer Viertel, som kännetecknas av att gatorna har belgiskrelaterade namn. En Viertel, eller Veedel på den lokala dialekten Kölsch, är enkelt uttryckt stadsbornas närområde, där de går och handlar, går på krogen och kafé eller träffas och umgås. Det finns sammanlagt 86 Veedel i Köln, som älskas helhjärtat av sina invånare.
Karakteristiskt för de belgiska kvarteren är små, självständiga designbutiker, för exempelvis kläder, smycken och andra föremål samt exklusiva, mindre modevarumärken. Här finns även flera kreativa studios, agenturer, mysiga restauranger och kaféer. Arkitekturen består av en blandning av äldre och nyare hus. ”Här i trakten går man ut mycket”, säger vår guide Horst Winter, som själv kommer från Düsseldorf. Han berättar också att hotellet ligger nära Kölns gaykvarter, inklusive den så kallade Bermudatriangeln.
Det är en ljum kväll i augusti med behaglig vibe och ett svagt sorl i bakgrunden från stadsdelens många inbjudande uteserveringar. Tydligen är den här typen av brittsommar vanligt förekommande i regionen.
På vägen passerar vi bland annat en vacker synagoga. Horst pekar även ut en annan del av stadens viktiga judiska arv, ”Stolpersteine”, ett slags gatstenar i metall som markerar var någonstans deporterade judar bodde.
Stark lokal ölkultur
Vårt mål för kvällen är Brauhaus Hellers, en typisk kölnisk brygghuspub och -restaurang, där vi har en middag inbokad. Köln har en stark och utpräglad ölkultur. Den lokala ölen heter Kölsch, precis som stadens dialekt och livsstil i övrigt kallas. Kölsch-ölen är överjäst, med relativt hög alkoholhalt. Den dricks traditionellt ur ”Stangen-glas”, som betyder stänger. Glasen är cylindriska och innehåller bara två deciliter, vilket bidrar till att ölen ”alltid” smakar färskt.
Servitörerna kallas för Köbes, vilket kommer från namnet Jacob, och är ett arv från pilgrimsfärdernas tid. En klassisk Köbes känns igen på sin uniform, som går till stor del i blått och motsvarar vad bryggeriarbetarna brukade gå klädda i historiskt. Han har generellt sett en stark personlighet och kan mycket väl vara både butter och lite fräck. ”Det finns tre viktiga personer i ett bryggeri: chefen, bryggmästaren och servitören”, fortsätter Horst.
Vi provsmakar ett antal av Hellers egna ölsorter och får en rundvisning i bryggeriets lokaler. Därefter serveras maten. Jag, som är vegan, har valt bakad potatis på en bädd av stekta Medelhavsgrönsaker, snyggt upplagt i en rustik gjutjärnspanna. Till det dricker jag en trevlig och välbalanserad Chardonnay, till personalens relativa förtvivlan.
God glass, men en blek avslutning
Vi avslutar måltiden och fortsätter till den populära glassbaren Bar Schmitz för efterrätt. Kön ringlar sig en bra bit ut på gatan, men vi har ett bord reserverat och kan som tur är smita förbi de andra som väntar. Glassen visar sig vara värd eventuellt besvär. Jag beställer en kokossorbet, som är mycket god och smakar som glass. Personalen är vänlig, tillmötesgående och effektiv.
Efter en god natts sömn inleder jag nästa morgon med en löprunda utmed floden innan frukost. Därefter tillbringar vi hela dagen med att utforska Kölns mest centrala delar. På kvällen sker dock ett litet missöde, som ger en ganska blek avslutning till vår vistelse. Vi har ätit middag gemensamt varefter delar av sällskapet har slagit sig ned på en annan lokal glassbar, medan jag själv och övriga återvänder direkt till hotellet. Väl där fungerar inte våra nyckelkort, som vissa av oss haft lite problem med även tidigare.
Hotellet har ingen nattpersonal utan hänvisar genom en skylt till ett journummer. Jourpersonalen i sin tur finns tyvärr inte på plats i hotellbyggnaden, vilket hade känts som ett självklart upplägg. Efter många om och men får vi vänta en dryg halvtimma utanför låsta dörrar på att komma in, utan någon typ av ursäkt eller kompensation. Varken just då på plats, eller i efterhand. Faktiskt väldigt irriterande och känns oproffsigt, från en i övrigt trevlig verksamhet med skräddarsydd känsla.
Foto: Johanna Bergström
