Hösten 2018 fick jag chanson att tillbringa två veckor i Brighton, för att ta del av en stipendiekurs i avancerad engelska för journalister, som genomfördes på The English Language Centre Brighton (ELC Brighton), i samarbete med Journalistförbundet. Jag har tidigare bott i London, där jag studerade till en Bachelor i Fashion Marketing och Fashion Journalism. Men förutom ett mycket kort besök i Brighton, i samband med examensceremonin, så är London också den enda plats i England som jag hade besökt innan stipendiekursen, även om det kanske inte är ”så bara”.
Det kommer alltid att kännas lite obekvämt och skrämmande att skriva på engelska. Fördelen med denna insikt är att jag nu kan lägga osäkerheten åt sidan på ett annat sätt än tidigare.
Vi har landat på Heathrow i spridda skurar. I väntan på vår chaufför, som hämtar upp andra deltagare i en annan terminal, har en av mina blivande kurskamrater tillverkat en provisorisk skylt för att samla in oss. Efter den sedvanliga förvirringen när vi ska matchas mot deltagarlistan kan vi äntligen ge oss av med minibuss mot Brighton. Det är en ganska vacker höstdag. Trädens löv har ändrat färg till gult och orange. Eftersom jag tenderar till att bli lite åksjuk har jag fått en plats längst fram. Chauffören pekar ut några platser värda att lägga på minnet, bland annat vandringsleder över de gröna kullarna.
Boende vid havet
Av en slump anländer vi samma dag som London to Brighton Veteran Car Run går av stapeln. Det är ungefär vad det låter som att vara, ett veteranbilslopp som går längs landsvägen från London till Brighton. Som tur är hamnar vi dock inte mitt i loppet, utan det är bara några tappra eftersläntrare som är kvar ute på vägen när vi närmar oss vår slutdestination.
Under vår vistelse bor vi på Holiday Inn Brighton Seafront, som har ett fantastiskt läge vid Kings Road, ett stenkast från stranden och utsiktstornet British Airways i360, som också markerar den ungefärliga gränsen mellan Brighton och Hove, som tillsamman utgör en sammanväxt kommun eller stad. British Airways i360 öppnade 2016 och är 138 meter högt, med vid panoramautsikt över havet och omgivningarna.
Brighton har en befolkning på omkring 275 000 och ligger någon timmes tågresa från centrala London. Staden har en spännande och gedigen historia som kurort, badort och semesterort, först för överklassen och senare även en bredare publik. Just närheten till London spelade en stor roll för denna utveckling.
Piren och paviljongen
Ungefär mitt för vårt hotell, en bit ut i vattnet, ligger resterna av det som en gång var nöjespiren West Pier. Den byggdes 1866 och stängde på 1970-talet. 2003 brann den ned under ”oklara omständigheter” och såldes senare till kommunen för 1 GBP. Numera finns det en ny pir, Palace Pier, som är placerad något längre österut. Här erbjuds bland annat åkattraktioner och andra tivoliaktiviteter samt olika typer av mat och godis.
Ännu längre österut befinner sig Brightons marina, och som helhet är stora delar av kustlinjen kantad av restauranger, kaféer, butiker och uteställen. Stadens kanske främsta sevärdhet anses allmänt vara palatset The Royal Pavillion, som byggdes under tidigt 1800-tal för Kung George IV, som trots (eller kanske tack vare) sin något utsvävande personlighet var mycket populär bland stadsborna. Tydligen såg han bra ut också, i unga år, innan han blev kraftigt överviktig på grund av sin livsstil.
Palatset reflekterar Kung George IV:s fascination för främmande kulturer. Det är byggt i eklektisk stil, med islamiska och indiska influenser samt till stor del kinesisk interiör.
Mysig stadskärna
Brightons stadskärna är mysig och lite lagom brittiskt skabbig, med ett stort utbud av små självständiga butiker (inte minst bokaffärer), kaféer, restauranger och pubar (omkring 365 stycken enligt uppgift), bland annat i de pittoreska små distrikten The Lanes, med sina historiska smala gränder, och bohemiska North Laine, exempelvis längs Kensington Gardens. The Lanes var ursprungligen arbetarkvarter. På Black Lion Street, strax utanför områdets nuvarande avgränsning vid Prince Albert Street, ligger två av stadens äldsta krogar, Black Lion och The Cricketers.
En klassisk mötespunkt i Brighton är klocktornet Jubilee Clock Tower, vid korsningen North Street och den ganska livliga gatan West Street, där det finns flera restauranger och andra uteställen. Mittemot klocktornet ligger också en Waterstones-butik i fyra våningar med tillhörande kafé, där besökarna gärna slår sig ned med en bok för att läsa på plats, lite som i ett bibliotek.
Stormiga soluppgångar
Vi checkar in och jag gör några vardagsinköp på en närbelägen Waitrose. Hotellrummet är rymligt och rimligt bekvämt, förutom badrummet som är lite opraktiskt inrett. Självklart (vi är ju trots allt i Storbritannien) finns det en vattenkokare. Däremot inget kylskåp, men förvaring av kylvaror erbjuds faktiskt i receptionen för den som önskar.
Nästa morgon går jag ut och springer längs strandpromenaden. Trots att det är relativt tidigt är jag långt ifrån ensam. Å andra sidan är det en väldigt härlig sträcka, inte minst mot bakgrund av en förtrollande vacker solnedgång i gula, orange och rosa toner. Just denna dag är det hyfsat vindstilla, men så är långt ifrån alltid fallet. Ofta blåser det kraftigt från havet, och man ser resterna av såväl storm som tidvatten som spolas upp hela vägen över klapperstenstranden och upp på den asfalterade promenaden.
Frukost
Hotellet har inget gym, så jag tränar klart utomhus och på rummet. Vissa av mina kurskamrater köper kort på lokala träningsstudios, men jag nöjer mig med mitt eget skräddarsydda program. Därefter stiftar jag bekantskap med frukostbuffén, som är trevlig och ganska lagom stor. Det finns örtte, vegan mjölk till kaffet, glutenfritt bröd på förfrågan och juice, färdig samt att pressa själv av apelsiner, vilket är några av mina personliga checkpoints. Dessutom passar jag på att testa det ikoniska jästbaserade pålägget Marmite, som folk tenderar till att antingen älska eller avsky. Det är väldigt salt, men jag tycker ju om salt och blir ganska förtjust. Men antagligen bäst att inte äta i för stora mängder.
Kulturskyddsmärkt skolbyggnad
Äntligen dags att promenera den korta sträckan till The English Language Centre. Skolan är inhyst i Palmeira Mansions, en viktoriansk byggnad på Palmeira Square, som är kulturskyddsmärkt med ”Grade II”, vilket betyder att den är av speciellt historiskt eller arkitektoniskt värde.
Tydligen låg här tidigare en svensk skola men byggnaden har gett rum åt ELC Brighton sedan det grundades 1962. Huset i sig byggdes på 1880-talet och köptes sedan av Arthur William Mason, en förmögen änkeman, för honom själv och hans dotter. Mason lät inreda sitt hem i en exklusiv och eklektisk stil med det bästa som gick att köpa för pengar. Här finns bland annat rikt dekorerade öppna spisar, utsnidade mahognydörrar, tak i exotisk morisk stil, parkettgolv, trappor, golv och bröstpaneler i marmor, lincrusta-tapeter (med mönster i relief) samt väldigt eleganta fönster i färgat glas.
Som tur är har större delen av inredningen klarat sig genom åren. Men man skulle hellre se att den kom mer till sin rätt än den gör idag, med skolans nuvarande interiör, som ofta är praktisk snarare än designad för att lyfta fram historiska detaljer. 2007 grundades organisationen Friends of Palmeira, som arbetar med att samla in pengar för bevarande och renovering av byggnaden.
Det kommer alltid vara lite obekvämt
Vår kurs inleds med att vi, en grupp svenska journalister med varierande bakgrund, inriktning och ålder, delas in i två mindre grupper för mer individuell och målinriktad inlärning. Därefter inleds undervisningen, som alltså fortgår i två veckor, med lektioner och vissa utflykter. Sammanfattningsvis var vistelsen i Brighton en härlig och fantastisk upplevelse, som var utvecklande på många sätt och som jag är mycket tacksam över att jag fick uppleva. Upplägget på kursen hade kunnat vara bättre och mer effektivt, det var i princip hela gruppen ense om (detta har både Journalistförbundet och ELC Brighton fått feedback på, genom deras egna undersökningar och frågeformulär). Å andra sidan lär man sig också mycket genom att bo och leva i ett främmande land, där språket absorberas av sinnena från alla håll.
En viktig lärdom för mig var att det alltid kommer att kännas lite obekvämt och skrämmande att skriva på engelska. I takt med att jag lär mig mer ökar samtidigt kraven på mig själv, samtidigt som jag inte har genuin native-nivå, utan snarare är ”flytande”, rätt och slätt. Fördelen med denna insikt var att jag nu kan lägga osäkerheten åt sidan på ett annat sätt när jag skriver en engelsk text. Ofta är det nämligen bara jag själv som lägger märke till den, har jag märkt i efterhand.
Två veckor går otrolig fort, särskilt när man har så roligt som det var i Brighton. Min vana trogen har jag svårt att koppla av och bara njuta, utan jobbar på med studier och lite distansjobb från Stockholm. En dag gör vi ett studiebesök på nyhetsagenturen Reuters i London, följt av en ledig eftermiddag i storstaden. London är alltid ett kärt återseende. Att bo där var bitvis ganska tufft, men sedan jag tog examen och flyttade till Stockholm har jag hunnit bygga upp lite varmare känslor igen. Idag är det en bitterljuv blandning av kärlek och hat, i kombination med kvarvarande vassa armbågar, som jag om inte annat använde för att inte bli översprungen på Oxford Street under rusningstid.
Foto: Johanna Bergström
