2018 tillbringade jag två veckor i den kända bad-, kur- och semesterorten Brighton, vid Englands sydkust, för att delta i en stipendiekurs i avancerad engelska för journalister på The English Language Centre Brighton, som anordnades i samarbete med Journalistförbundet.
En av dagarna besöker vi det som allmänt anses vara en av de främsta bland sevärdheter i Brighton, The Royal Pavilion, ett palats i exotisk stil som byggdes av och för George Augustus Frederick, Prince of Wales, som 1811 utsågs att överta regerandet från sin far, George III, och därefter själv kröntes till kung (som George IV) 1820.
George växte upp i den strikta kungliga miljön, men hade själv en mer utsvävande livsstil, med smak för livets goda. Han var fåfäng men också välutbildad och talade flera språk, samt intresserad av både ridning, mode, konst, bland annat French Decorative Arts, och arkitektur, som neoklassicism och gotisk stil. På sina residens i London och Windsor hade han omfattande och kostsamma konstsamlingar.
Lika nyckfull som sin upphovsman
Mycket av Georges tid gick åt till aktiviteter som hasardspel, kvinnor, nöjen, dans samt äta och dricka gott. Redan som ganska ung satte detta sina spår på hans hälsa och han fick rådet att besöka Brighton för att ta del av hälsosamma havsbad och saltvattenskurer. Även Georges ekonomi fick lida för hans dekadenta vanor, men 1787, efter viss övertalning, gick House of Commons med på att dra ett streck över hans skulder och höja hans inkomst.
‘Vår George’, som vi tenderar att säga här i Brighton. Eller varför inte ’Brightons skyddssyndare’. Han var lika nyckfull som byggnaden. Älskad som människa, men avskydd som regent
”’Vår George’, som vi tenderar att säga här i Brighton. Eller varför inte ’Brightons skyddssyndare’ [jämför skyddsängel, reds anm.], med ett kärleksliv à la carte. Han var lika nyckfull som byggnaden [The Royal Pavilion, reds anm.]. Älskad som människa men avskydd som regent”, säger Hannelore Lixenberg, som guidar oss vid vårt besök.
Två äktenskap
George hade hyrt ett litet hus i Brighton. Nu använde han sina nya ekonomiska medel till att förvandla detta till en elegant villa, the Marine Pavilion, som ritades av arkitekten Henry Holland. Samtidigt gifte han sig, olagligt och i hemlighet, med sin första (av två) hustru, och sitt livs kärlek, Maria Fitzherbert. Hustru nummer två var för övrigt ett arrangerat äktenskap med hans kusin, Prinsessan Caroline of Brunswick, som George ska ha avskytt och tyckt vara fruktansvärt ful.
Själv såg han enligt uppgift bra ut i grunden och var mycket populär bland Brighton-borna. Ganska snart blev han dock kraftigt överviktig, i och med hur han levde. Det sägs att han därför lät bygga en tunnel mellan slottet och stallet, eftersom han skämdes för att gå ut. För att få upp honom i sadeln användes block och talja.
Villan utökas
1811 blev George som sagt insvuren som Prince Regent, då hans far hade bedömts inkapabel att fortsätta sitt värv. I och med detta började hans ställning så att säga växa ur den vid den tiden i sin storlek ganska modesta villan, som han dock redan hade börjat inreda mer exklusivt, i kinesisk design. 1808 hade en imponerade stallbyggnad byggts, i indisk stil. Den bidrog i sin tur med inspiration till The Royal Pavilion, som har en orientalisk yttre arkitektur, med islamiska inslag. Arkitekten, John Nash, baserade konstruktionen på en stomme av smidesjärn för att hålla uppe den iögonfallande fasaden, med tinnar, torn, kupoler och minareter. Tydligen var detta det första bostadshuset i Storbritannien där smidesjärn användes på detta sätt.
Även inredningen gjordes till något i särklass. George var fascinerad av främmande kulturer och fortsatte inomhus med exotism på det kinesiska spåret, inklusive kinesiska konstverk med bladguld, och klassiska drakbilder. ”Fråga inte varför byggnaden ser ut som den gör, med sin extrema blandning av stilar. Men det var onekligen platsen för ett riktigt party i Brighton på den tiden”, fortsätter Hannelore.
Banbrytande faciliteter
Även bekvämlighet och moderna faciliteter var viktigt för George när han lät designa sitt verk, som bland annat värme samt varmt och kallt rinnande vatten. Dessutom låg köket i anslutning till matsalen, vilket ansågs revolutionerande på den tiden. En av de kockar han anlitade var Chef Marie-Antoine Carême, som ofta anses vara banbrytande inom Grande French Cuisine, samt en av de allra första stora kändiskockarna.
1820 kröntes Prins George till Kung George IV, men på grund av sin allt mer sviktande hälsa blev det bara ytterligare två återbesök till The Royal Pavilion efter att den stod klar 1823. När George dog, 1830, efterträddes han av sin yngre bror William IV, som fortsatte att resa till Brighton och residera i The Royal Pavilion, som han nu officiellt deklarerade att vara ett kungligt palats.
Stor betydelse för Brighton
Även om Prins George var något av en charmig slarver så hade hans närvaro ett stort inflytande på Brightons utveckling och tillväxt. Dels bidrog han till att locka hit förnäma gäster, vilket gav ytterligare ringar på vattnet och sakta men säkert förvandlade lilla Brighton, tidigare en fattig fiskeby vid namnet Brighthelmstone, till en välbesökt turistort. Dels resulterade hans byggnadsprojekt och andra aktiviteter i flertalet arbetstillfällen för lokala och regionala arbetare, service- och besöksnäringsföretag. Många av de stiliga townhouses, parker och hotell som finns kvar än idag härstammar från den här tiden.
När Kung William IV dog tog hans syskonbarn Victoria över tronen, inklusive bland annat The Royal Pavilion. Drottningen var dock aldrig särskilt förtjust i palatset och sålde det efterhand till staden Brighton, som förvandlade det till en sevärdhet för den ökande turismen, men också event- och möteslokal. Innan hon flyttade ut rev Drottning Victoria dock ut den mesta av inredningen, som användes i andra kungliga residens, exempelvis Buckingham Palace, men även såldes. Vissa av dessa föremål återlämnade drottningen senare. Andra dök upp hos auktionshus och köptes tillbaka, som till exempel Georges piano, som operatonsättaren Rossini sägs ha spelat på, för att återställa palatset till sin glans dagar.
Palatset renoveras
Under 1920-talet inleddes ett renoveringsprogram av The Royal Pavilion, som tog fart på allvar efter avbrott under första och andra världskriget, då byggnaden bland annat agerade sjukhus i perioder. Bland annat var huset illa angripet av torr röta, på grund av brister i konstruktionen. ”Den mest omfattande samlingen av torr röta i hela Europa”, säger Hannelore med ett snett leende.
Renoveringen drabbades av diverse bakslag genom åren. 1975 skadades musikrummet svårt i en mordbrand, och fick hålla stängt i hela elva år. 1987, i en kraftig storm, bara några månader efter att det hade öppnat igen, blåste en stor stenkula ned från en minaret, genom det nyligen restaurerade taket med tusentals takplattor och ned på den helt nya, handknutna mattan, som tillverkats enligt traditionella hantverksmetoder. Varpå restaureringsteamet fick börja om på nytt.
Rundvandring med fotoförbud
Vi har suttit och lyssnat på Hannelore i ett rum i anslutning till receptionen. Rummet har träpaneler i original, i kombination med nytillverkade tapeter. Hon berättar att när hon började som guide, 1984, var hela rummets interiör brunt av tobaksrök.
Härifrån promenerar vi ut i galleriet, där inredningen går i kinesisk stil. Det ser autentiskt ut, men mycket är skapat med trompe l’oeuil-effekt, som falsk bambu och marmor, et cetera. I hela lokalerna råder strikt fotoförbud.
Vi fortsätter genom köket och den stora bankettsalen, där bordet är dukat som under tidigt 1800-tal. I taket hänger en enorm kristallkrona, nio meter hög, som väger omkring ett ton. Den är upphängd i klorna på en silverfärgad drakfigur av trä. Runtom i salen finns otaliga exempel på konstfulla försilvringar, tydligen ”den största samlingen i sitt slag” att visas för allmänheten, överhuvudtaget. I köket sträcker sig pelare i form av relativt naturtrogna palmer från golv till tak.
Sminkskärmar, och tapeter av platina
Ett av de sista rummen vi besöker är vardagsrummet, i den äldsta delen av huset. Framför en öppen spis står en elegant sittgrupp, som även inkluderar en skärm mellan möblerna och eldstaden. Hannelore förklarar att det är en sminkskärm, som skulle skydda makeupen från att smälta av värmen från elden. På den tiden fick smink som regel sitta kvar omkring fyra till fem dagar, av praktiska skäl. Produkterna kunde till exempel vara tillverkade av bivax och blypulver, med ögonbryn av insekter. Som borttagningsmedel användes en kräm baserad på kvicksilver.
Till sist kommer vi in i den imponerande salongen, en cirkulär sal, som vid vårt besök bara har varit öppen för besökare ett par månader. Bitar av originaltapeten hittades vid en läcka 2002. Den bestod av silver, men har nu återskapats i det mer tåliga platina. Textilierna går i scharlakansrött, med ett mönster som återfanns på museet Victoria & Albert. Golvet i sin tur täcks av en matta, som är en reproduktion av originalet, dekorerad med bland annat drakar, stjärnor och lotusblad. I centrum står en rund soffa, från vilken det strålar ut som solstrålar mot väggarna i mattans mönster.
Foto: Johanna Bergström, fler foton finns på museets hemsida.
