I fjol besökte jag Island för andra gången. Noga räknat har jag vistats i landet vid ytterligare ett par tillfällen, men då alltid som mellanlandning på väg till eller från USA. Mitt första besök skedde mitt i vintern, och visade prov på Islands minst sagt nyckfulla väder. Denna gång reste vi dit i månadsskiftet juni/juli, vilket är en mer välkomnande period klimatmässigt, inte minst för förstagångsbesökare.
Att flyga in över Island är en upplevelse i sig. Man ser det karga lavalandskapet, med sina outgrundliga formationer och enskilda vägar som löper rakt fram mellan de sällsynta korsningarna och vägskälen. Ganska stora delar av landskapet är täckt av blålila lupiner. Det ser vackert ut. Jag tycker om lupiner. Men det visar sig att i det här fallet är blomman ett ogräs, som hotar den biologiska mångfalden.
På vägen snubblar jag över en hemlig trädgård.
Vi flyger med Icelandair, det största av de nationella flygbolagen. De har bekväma flygplan och bra meny, med nästan enbart isländska produkter. Detta gäller i synnerhet i deras premiumklass. Dessutom tycker jag att de lyckas med sin kommunikation på ett finurligt sätt, där allt från säkerhetsvideos, servetter och engångsmuggar till kräkpåsar(!) känns väldesignat, och dessutom gärna har tryck med isländska ord som översätts och förklaras på engelska.
Centralt beläget hotell
Vår första destination på Island är Reykjavik, där vi ska bo tre nätter på Centerhotels Plaza, som ligger i hjärtat av staden, vid torget Ingolfstorget och i förlängningen av den ena änden av butiksstråket Laugavegur. För att ta oss från flygplatsen har vi bokat plats hos Reykjavik Excursions, som är ett av de officiella flygbussföretagen. Det går relativt smidigt och är mer prisvärt än taxi.
Hotellet är stilrent och bekvämt med rymliga rum. Vi checkar in och jag avslutar kvällen i lobbyn med ett glas Chardonnay, som är aromatisk och välbalanserad. Följande morgon går jag ut och springer längs med strandpromenaden. Det är klart väder, men betydligt kallare än i Stockholm vid samma period. Vattnet ligger spegelblankt och solen skiner. Jag avslutar träningen och gör en telefonintervju för en kund, med en person som bara hade tid just idag. I Sverige är klockan redan nio. Hos mig har den precis slagit sju.
Hotellets frukost serveras som buffé i isländsk stil, med mestadels lokala alternativ. På förfrågan får jag havremjölk och glutenfritt bröd serverat av en trevlig och omtänksam värdinna. Hotellfrukost är en av mina favoriter. Men till sist måste jag ge mig. Dagens program går ut på att utforska centrala Reykjavik.
Design, delikatesser och en hemlig trädgård
Jag börjar med att promenera längs den centrala gatan Laugavegur, som kantas av kaféer, restauranger och butiker, bland annat inom design och delikatesser, som salt med olika smaksättningar, choklad och lakrits. Här ligger även friluftsmärket 66 North och Hard Rock Café, visserligen ett stenkast bort på en korsande gata. Hos den förstnämnda köper jag senare under resan en väldigt härlig grå hoodie, som jag använt flera gånger per vecka sedan dess. Jag slår mig även ned en kort stund för att fika på Joe & The Juice. Det blir en välkommen paus, som inkluderar bra service och gott kaffe. Som vanligt dricker jag espresso med varm havremjölk till.
En av Reykjaviks mer kända sevärdheter är antagligen kyrkan Hallgrimskirkja, som ritades på 1930-talet men inte stod klar förrän 1986. Kyrkan ligger på en höjd i staden. Med sina 74,5 meter är den landets näst högsta byggnad. Det finns en hiss som går upp i tornet och erbjuder vid panoramautsikt. Men jag håller mig på marken denna gång. Framför entrén är det fullt av folk som alla vill ta den perfekta bilden, inklusive jag själv. På vägen dit passerar jag genom ett bostadsområde. Villorna är byggda i en ganska avskalad nordisk stil, med fasader i metall, som dock har designats för att se ut ungefär som klassiska svenska trähus. Färgskalan går från diskreta pasteller till lite knalligare toner av rött och gult.
Från Hallgrimskirkja fortsätter jag västerut mot den likaså centralt belägna sjön Tjörnin. Den ligger intill bland annat Reykjaviks stadshus och flera museer, samt är hem eller vistelseort för över 40 arter av sjöfåglar, som exempelvis ejder, gräsand och sångsvan. Strax innan jag når sjön ”snubblar jag över” en liten hemlig trädgård. Den ser så hemlig ut att jag känner att jag måste fråga om jag får gå in. Men det är tillåtet. Innanför murarna är det tyst och lugnt. På en av bänkarna har en man slagit sig ned för att koppla av i solen. Jag följer hans exempel.
Blickfång vid vattnet
Nästa anhalt på min promenad genom Reykjavik är strandpromenaden där jag var ute och sprang samma morgon. I dess ena ände ligger det prisbelönta konsert- och operahuset Harpa, som invigdes 2011 och är i design av bland annat den berömda konstnären Olafur Eliasson. Det ligger i hamnområdet Austerhöfen, som på sikt ska utvecklas i likhet med andra liknande hamnområden i andra länder.
Byggnaden består av stål, med en fasad av prismaliknande fönster. Den påminner bland annat om Den Sorte Diamant, det kungliga biblioteket i Köpenhamn, både när det gäller design och läge, vid vattnet. En kort sträcka bort från Harpa befinner sig statyn Sólfar, eller Sun Voyager, som är tillverkad i stål och ska representera en ”drömbåt”, eller ett ode till solen (se bild högst upp).
Trendigt och smaksäkert i hamnkvarteren
Jag vänder om och går förbi Harpa igen, åt andra hållet, på min väg till en annan del av hamnen, det allt trendigare så kallade Fishpacking District, som alltså är en referens till Meatpacking District i New York. Här finns ett stort utbud av turism- och utflyktsföretag, men området är främst känt för sina restauranger, som bland annat Matur & Drykkur, Saegreifinn, som ska ha en rustik och mycket bra hummersoppa, samt Kopar, där jag åt en mycket god vegetarisk avsmakningsmeny sist jag var i Reykjavik.
En anekdot i sammanhanget är att det under den kvällen skedde två incidenter. Det ena var att jag, som var den enda journalisten i gruppen att beställa specialkost, lät bli att meddela att jag var jordnötsallergiker, eftersom jag kände att det fanns en gräns för hur mycket ”special” jag ville vara. Naturligtvis var min jordärtskockssoppa strösslad med rikligt med jordnötter (som är en utmärkt råvara i sig), men jag vågade inte säga något utan petade bort nötterna så gott det gick. Med livet som insats. Därefter meddelade dock gruppen unisont vid varje måltid att ”hon är jätteallergisk mot jordnötter”, för att undvika en upprepning.
Incident nummer två var att en av de andra deltagarna hade en Canada Goose-parkas i den övre prisklassen som han lämnade i restaurangens garderob, alldeles i närheten av vårt bord. När vi skulle gå tillbaka till hotellet (som låg bara någon minuts promenad härifrån), var dock den jackan borta och i dess ställe hängde en betydligt billigare version, i samma färg. Som tur är visade sig det hela vara ett misstag. Den ”skyldige” kontaktade restaurangen och jackan kunde efterhand återbördas.
Biluthyrning med förhinder
Denna gång äter jag inte på Kopar, men det gör mitt resesällskap, som meddelade att bland annat lammfilén var fantastisk. Så mör att det föll i bitar för gaffel och kniv. Som tillbehör till brödet serverades smör smaksatt med ljust blågrått lakritssalt, som är en av Islands signaturprodukter. Enligt vad som sägs var det här som den numera ledande trenden med chokladtäckta lakritspraliner startade. Ursprunget till detta var helt enkelt att islänningarna åt choklad och lakrits – tillsammans – och tänkte att detta borde man kunna utveckla till en kulinarisk innovation. For the records är jag faktiskt inte jätteförtjust i denna typ av pralin, då jag föredrar antingen ren choklad eller ren lakrits. Intresseklubben tar anteckningar.
För dagen har vi nu kollektivt bara ett litet ärende kvar att göra, nämligen att organisera en hyrbil, för att göra utflykter med, men även senare under veckan köra upp till Akureyri på norra delen av ön. En bekant till mig, också reseskribent, som hyr bil ganska ofta, har rekommenderat Avis. Själv har jag främst erfarenhet av Europcar sedan tidigare. Det visar sig dock att både Avis och Hertz har helt slut på bilar! Hos mig knyter det sig i magen, tills jag får tag på Europcars filial på inrikesflygplatsen i Reykjavik, som utan problem har en lämplig bil att erbjuda. Vi tar en taxi dit. Chauffören pratar ingen engelska och kör fel först. Men till sist är allt på plats. Jag kör tillbaka till stadskärnan, där vi stiftar bekantskap med det lokala parkeringssystemet, som är enkelt att förstå, när man väl har lärt sig.
Det har varit en lång och härlig dag. Vårt utforskande av Island fortsätter nästa morgon.
Foto: Johanna Bergström
